Plats för skratt!

En fenomenalt rolig (och lite elak) blogg, av "herr Dryck"!
Kika in där om ni gillar udda skivomslag!

http://katastrofalaomslag.blogspot.com/

Karantänen är bruten, till en viss del.
Igår på morsdag var jag  en sväng hos min gamla mamma och uppvaktade henne med blommor och en liten bakelse.  Har jobbat som vanligt idag. Det blåser, men vädret verkar stabilisera sig och värmen kom smygande idag och stannar någon dag till, enligt väderlekskunskapen! Det känns gott!
Ser fram emot lite lediga dagar så småningom, efter en kort arbetsvecka! Som jag ska njuta!!!

Känns som om jag sitter i karantän.
Orkar ingenting, vill ingenting i den fagraste av årstider!
Det är ju inte klokt - att sitta inomhus när det händer så mycket kul saker överallt, runt om i stan!
Hade funderingar på att åka till jazzfestivalen i Huddinge, där flera bekanta höll hus och kanske lockat med mig ett av barnbarnen, men som sagt...  jag är hemma jag... med mina knäppa öron och tilltagande ålderssymptom...
Denna lördag, har jag istället passat på att städa min lya.
Det var ju faktiskt ganska kyligt ute. (om än plusgrader!)
Min nya dammsugare och jag är inte ett "team" än, men vi brottas på!
Den är stor och bynglig och låter väldigt mycket, men gör sitt jobb... vilket är det viktigaste.
Längtar väldigt mycket... mest efter ungar och sommarvärme...

Kalas!

Och det är som om mitt 60-årsfirande aldrig tar slut!

I eftermiddags träffade jag mina gamla arbetskamrater.
Det härliga, speciella postgänget från förr...
Vi ses var tredje månad ungefär. Äter en bit mat och snackar bort en stund. Vi är rätt olika personligheter, men har ändå alltid lyckats hitta en sorts acceptans och framför allt glädje i att ses.
Helt ovärdeligt, blir det med åren!
Denna eftermiddag var vi på restaurang Sjöboden i Trollbäcken, Tyresö.
Åt en fantastiskt god fiskmeny med lite vin till och med skratt och prat i massor!
Eftersom jag smet iväg på min jämna födelsedag, blev jag nu firad med blommor och skumpa! Med en total överraskning för mig, då det var ett bra tag sedan jag fyllde (i oktober förra året)... men desto roligare!!! Det beror inte på dem att det dröjde, vill jag tillägga!
Tack kära ni!

Som dagg och honung!

Så...äntligen blev det en ny kultur i vården spelning, med "Edwall i sång och spel"

 Som vi har gnetat denna senvinter och vår, med bihåle-, lung- ooch öron-inflammatoriska störningar var vi idag iväg på ett riktigt kul gigg som gav mersmak. NU ska det väl vända! (sade hon som smörjt och spolat sina öron i ett dygn för att kunna HÖRA någonting.) 

En dag med, sol, regn, hagel och byiga vindar. Är helt slut!
Känner mig som en barometer som reagerar på varje lufttryckssvängning.
Hemskt, men sant! Mitt ena öra "spökar oroväckande - igen! Påverkar hela min tillvaro, faktiskt.

Men kvällen bjöd på en positivt rep med Edwall-gruppen.
Efter ett alltför långt uppehåll har vi en spelning på fredag! Det ska bli kul.
Fick med mig en redig bukett hem med det vackraste jag vet - SYRENER!
En härlig bukett som står och doftar helt ljuvligt i mitt rum...

en tacksam tid att hitta bildmotiv!





om man tittar riktigt noga ser man ena gaveln på Tyresöslott

Självbild

Vaknar varje morgon bitti
målandes min egen självbild.
Färgskalan är svart, med vitt i
trots önskan om orange, så mild.

Vissa dar i full pastell
med ett stänk har det blänkt till.
Ur en skir, ljus akvarell
har mitt egot tigit still!

Vill, men ofta jag mig värjer,
mjuk kontur i gouachens värld.
Suktar eldfängt starka färger
som kryddar livet med sin flärd!

Men varje tidig morgon bitti
blir min självbild alls ej sådan
i färgskalan svart, med vitt i
verkar den mest trist och grådan.

Okej. Här kommer en till!

Om jag vänder mig om

Vi ligger nära i sanden och
solen värmer våra kroppar.

Du smakar salt och tång
när du kysser mig ömt.

När jag vänder mig om
finns du kvar då för mig?

Eller kanske som vågen dundrar du in 
för att snabbt drar dig tillbaka?

Jag kan sitta där på stranden
leta snäckor i sanden,

i djupaste meditation
mitt i vågornas monotona brus.

När skymningen kommer
lägger jag mig ner,

alldeles nära vattnet
under stjärnhimlens gnistrande tak.

Om jag vänder mig om
vill jag vila min blick,

aldrig tvivla på att du finns kvar.
Om du vänder dig om finns jag här.

I väntan på inspiration...

så lägger jag här ut några av mina gamla dikter.

Balans

Gasa och bromsa blev en viktig del av livet.
Ständigt sökandes balans jag tog förgivet.
Men, när jag själv förlorat insikt och förmåga
min kloka kropp den larmar och ger svar på min fråga.

Så vill jag bli älskad

Älska mig varsamt och släpp inte taget,
håller du för hårt, sliter jag mig loss.
Visa mig din kärlek och att det är vi två,
låt mig aldrig tvivla på att det är så

Se min styrka men också min svaghet
Älska mig även i skuggornas dal
Med dig dela liv i glädje som sorg,
vill jag våga vila i tillit igen.

Ömsesidig kärleksfullt outtalat löfte,
där vi båda får vara precis som vi är.
Inget tvivel om att det alltid räcker,
att växa tillsammans och inte ihop.

 

Så går ännu en dag ur mitt liv och kommer aldrig åter.
En ganska bra dag trots allt.

Hoppas jag hittar tillbaks till mitt skriv"flow" snart igen.
Det känns länge sen nu... men går inte att krysta fram.

Många tankar som snurrar i mitt huvud väntar på att struktureras.

Yngsta lilla fröken Emelie tog sina första stapplande steg utan stöd igår!  Fick ett mms på själva bedriften! Sådant kan få en farmor att bli lycklig!
Längtar så förskräckligt mycket efter mina barnbarn, men har varken ork eller möjlighet att se dem så mycket som jag skulle vilja.

Bilder, bilder

I april fyllde min yngsta lilla sockerstrut Emelie 1 år och snart vågar hon släppa taget och gå alldeles själv! 

En Magnolia i sin fulla blomsterprakt! 

En promenad ner till Stenbadet (eller Kumlabadet som det heter) i Trollbäcken. Lunchrast under en planeringsdag på Kumla Herrgård med jobbet, blev en nostalgi tripp för mig som tillbringade många dagar där med mina söner, på 1970-talet. Är sig ganska likt, faktiskt. 

Pappa

Käraste "apjam" Du fattas mig så!
Idag är det redan 25 år sedan Du plötligt rycktes bort från oss.
Ett ofattbart dödsbud och marken rämnade för ett bra tag framåt och ingenting blev någonsin sig likt igen.
Så mycket som vi hade kvar att prata om!
Saknar alla våra ivriga diskussioner om sakers tillstånd.
Hade sett fram emot långa promenader, fler härliga middagar där Du stökade i köket och musik, musik, musik att lyssna på och utöva! Du, som var en mästare på Ditt instrument; Cymbalon.

Alla barnbarn och barnbarns barn som aldrig fick lära känna Dig...
Saknar dig mer än dessa ord kan förmedla.
PÅ Valborg 1986 åkte du in på sjukhus och fyra dagar senare fanns du inte bland oss mer.

Du blev ganska precis lika gammal som jag är idag.
Tänder ett ljus och tänker extra mycket på Dig idag - älskade pappa.

å så lite mer gnäll...

Jag blir så trött!
Trött på motsträviga surputtar.
Trött på att känna mig sjuk.
Trött på att ha ont.
Trött på att inte orka.
Trött på att inte våga planera något.
Trött på att inte veta om jag ska orka jobba i morgon.
Trött på att hals och öron värker.
Trött på penicillinkur nummer två som inte har börjat verka.

Trött på att prata om, att jag inte mår bra!

Trött,trött, trött.

om desinformation och propaganda

KRÖNIKA i ETC den 30 april 2011 är skrivet av en person jag sannerligen högaktar!
Det är stora ord jag vet, men hennes klokskap går inte att ta miste på!
Så jag har här kopierat krönikan i sin helhet.
Tror att om en sådan människa som Maria-Pia Boëthius blev politiker, så skulle vi ha en klart bättre värld!

--------------

Medan människorna i Nordafrika och på arabiska halvön fortsätter sina modiga revolutioner underifrån fortsätter i Europa och USA den omfattande högerrevolutionen uppifrån.
Jag förundras varje dag över att etablerade ”oppositionspartier” som kallar sig vänster inte förmår formulera vad som pågår!
Det började med att finanskapitalet och bankerna kraschade ekonomin, varefter politikerna grävde i skattepengakistan och räddade dem: bonusarna är tillbaka på topp, Wall Street och bankerna badar återigen i pengar à la Joakim von Anka, samtidigt som så kallade vanliga människor i USA och många av Europas länder förlorar sina jobb och bostäder, får sänkta löner medan unga förblir arbetslösa.
I detta krisläge svarar politiken med att sänka skatter och slakta den offentliga sektorn, eller som i det välmående – på ytan – Sverige sätta åt de allra mest utsatta, samtidigt som Anders Borg skryter om att man sänkt skatterna med hundra miljarder.
Det finns inte pengar till det ena och det andra, säger man; järnvägen fungerar erbarmligt, sjukhusen är överfulla, skolor och förskolor har för stora klasser, det skärs ner på kulturen och så vidare. Strategin är tydlig: sänkta skatter och en allt sämre fungerande offentlig sektor, som sedan ska ”räddas” genom att privatiseras.
Och det är bara början. I höstas hade alla marknadsmänniskors bibel, tidningen Economist, en jätteartikel om hur orättvist det är att statligt och kommunalt anställda har det relativt hyggligt med löner, pensioner och sjukförsäkringar, bättre och tryggare än i den privata sektorn. Det var, menade de, en orättvisa. I värsta populistiska Sannfinländarstil ställde man offentligt anställda mot privat anställda och började elda under missnöjet hos de privat anställda. Idén är att anställda i den privata sektorn ska börja avsky de offentliganställda, som lever gott ”på skattepengar”.
Inte ett ord om att offentliga sektorn självklart måste vara ledande i anständighet när det gäller människors liv och inkomst. Inte ett ord om att vissa i den privata sektorn ges fantasilöner, medan andra får slavlöner.
Inte ett ord om att offentligt anställda sällan kan göra klipp lönemässigt, men har valt att göra en insats och ha en levbar lön, fast en del av dem skulle kunna skära guld i privata sektorn.
Inte ett ord om att statlig och kommunal sektor självklart bör vara de som visar vägen till anständig lönesättning.
Istället vill Economist uppvigla privatanställda mot offentligt anställda.
Målet är förstås att marknaden ska ta makten över människosynen och lönesättningen också i offentliga sektorn och helst utplåna den.
Jag minns att jag tänkte att det kommer Economist inte att lyckas med. Men jag hade fel och man tänker på ljusskygga och mäktiga tankesmedjor som Bilderberggruppen. Kort efteråt inträffade Wisconsinupproret i USA, sedan den republikanska majoriteten i delstaten beslutat att slopa rätten till kollektiva löneförhandlingar för de 170 000 delstatsanställda, det vill säga offentligt anställda. Andra delstater i USA följer efter – och ännu vet vi inte hur det kommer att gå. Vad de republikanska politikerna i USA gör är exakt det som Economist ordinerade; de eldar på ett folkligt missnöje mot skatter, avundsjuka över trygga pensioner i offentliga sektorn och uppviglar avsky för de få starka fackföreningar som finns kvar i USA.
När jag tänker på att Dagens Nyheters stjärnkolumnist, den före detta chefredaktören Hans Bergström, numera är amerikansk medborgare och en hejdundrande svenskamerikansk medlem av USA:s republikanska parti och läser hans tankestycken i DN ser jag vartåt vi är på väg.
I DN har vi fått läsa en debattartikel som ifrågasätter rätten till fri abort och på annat håll har debattören Johan Norberg ifrågasatt rätten till fri semester.
Det är så de gör. De skickar upp försöksballonger och kollar om det är möjligt att i lugn och ro vrida tillbaka utvecklingen.
Men det som oroar mig allra mest är att de med hjälp av sina medier och sin propaganda fått en hel del unga att tro att en stark offentlig sektor, solidaritet och rättvisa är gammaldags, förlegat, att gå tillbaka till forntiden, att jämlikhet och fördelning är något som katten släpat in i samhällsrummet.
 När det i själva verket är precis tvärtom. Det handlar om något nytt och unikt i världshistorien, underbart omstörtande, som efter ungefär sextusen år av ojämlikhet, äntligen, efter andra världskriget började bli möjligt, en glänta i historien. Istället framställs återgången till ett djupt ojämlikt samhälle som det nya, när det är det äldsta och grymmaste av allt, redan prövat och odugligt som livsmodell för folkflertalet.
I USA berättar de mediegranskande sajterna allt oftare samma sak: De jättestora demonstrationerna mot nedskärningar och fackföreningsdemonisering bevakas knappast alls av de stora medierna – varken tidningar eller tv. Tea-Party-rörelsens möten, som blir allt glesare besökta, bevakas däremot frenetiskt. ”På ett möte gick det ungefär en journalist på en mötesdeltagare.”
De får stora rubriker och bevakas noga i tv.
Desinformationen har blivit ett av högerns och marknadens främsta vapen. I USA såväl som i Sverige. Jag kommer på mig själv med att ha burit på en tanke som numera troligen anses som naiv.
Jag har tänkt mig att människor trots allt och innerst inne nog vill söka sanningen. Men att det nu blivit helt okej att köpa in sig på desinformation om den bekräftar ens världsbild och att desinformation säljer bättre än sanningssökande.
Och eftersom stormedierna är affärsprojekt är desinformation svar på efterfrågan. Men bara om den också bekräftar marknadens världsbild. Medan högern genomför revolution uppifrån är det Tea-Party-rörelsen, Dansk Folkeparti och Sannfinnländarna, alla främlingsfientliga, som får de stora rubrikerna. Att dessa partier lägger skulden för krisen på ”invandrare” passar marknaden utmärkt och debatten
samhällsomvandling.
Det ska bli intressant att se när de första artiklarna om ”orättvisa” statliga och kommunala löner och pensioner uppenbarar sig i Sverige.

Maria-Pia Boëthius