Lördagkvällens film av Martin Scorsese om
George Harrison och The Beatles gjorde mig djupt berörd!
Ska försöka bära med mig den känslan och insikten som George Harrison förmedlade.
Vad som är väsentligt den korta tid vi finns på jorden och likaså vikten av att lära sig att leva fullt ut och kanske därmed förlika sig med sin egen dödlighet?!
Det var ungefär vad jag fick med mig av denna film och det var ju inte illa, tack Mr Scorsese!
Förutom att jag blev påmind om the Beatles, älskade Beatles som är en viktig del av min ungdom och mitt musikaliska arv!
Var c:a 12 år då jag för första gången hörde dem.
Satt hemma hos min granne vid grammofonen, på Karlavägen i Tumba och lyssnade på hennes nyinköpta vinylskiva!
Så magiskt, häftigt och totalt överväldigande! Hade aldrig sett eller hört något liknande förut!
En helt ny era i musiken började med The Beatles, The Rolling Stones,The Hollies, The Kinks och även hela Motown-soundet som kom just under mina tonår! Hemliga Radio Luxenburg och Tio i topp med Klas Burling, det var där vi fick våra nya musikintryck!
Det var även en blomstande tid för en massa (mer eller mindre bra) svenska band som spelade på våra skoldanser, i Folkets Hus och i Folkparkerna! Det var en självklarhet med livemusik!
Jag var som tonåring även med på ett hörn och sjöng i ett av de lokala "garage-banden"!
Försökte härma Wanda Jackson och Millie Small! Vi repade en del men så länge jag var med spelade vi aldrig offentligt, men vad gjorde det?!
Det viktiga var att få pröva sina vingar och för min del, - att få sjunga!
