Efter en djävulsk vinter och en sen vår, kom till slut en ljuvlig sommar och först idag kändes det så tydligt att hösten tog ett stadigt grepp om oss i Sörmland!
Blåst och regn och löven går mot brunt och fastnar under skor och stövlar som slemproppar!

Har haft ett redigt "skov" av värk  i kroppen och utmattningskänsla i hela kroppen.
Dränerad och slut i rutan helt enkelt.

Men, är på banan igen, för hur länge vet jag inte, men jag kämpar på och vill verkligen hitta en balans i allt detta.
Har i alla fall försökt att kolla upp vad oddsen är för att få ut delpension eller att helt enkelt gå i pension helt om ett par år! Vet inte om jag ska skratta eller gråta, för det ser inte ut som jag kommer att klara av att leva på den löjliga summan jag kommer att få ut varje månad, trots att jag dels arbetat i statligt verk i 24 år och nu i kommunens tjänst i snart 5 år. De 13 år som jag var hemma med mina barn räknas väl över huvud taget inte och de som inget haft ska inget ha...

Skulle kunna skriva en hel massa om bakgrunden till allt detta, men jag spar det till mina memoarer som jag har skrivit ungefär 100 sidor på till dags dato och en massa dikter väntar också på att bli putsade! Ett digert pensionärsbestyr!

En fantastiskt vacker höstdag här i Stockholmstrakten, Tyresö!

Jag skrotar runt i min tillvaro, städar lite, lagar mat och funderar mycket på hur saker och ting har blivit över tid.
Vem är jag i andras ögon, när jag så ofta känner mig missförstådd?
Jag märker att jag mer och mer sluter mig inom mig själv.
Ibland känns det skönt, men oftast är det en bedräglig känsla. Sorgen slår klorna i mig och jag blir handlingsförlamad och drabbas av hjärnstress med svårigheter att focusera ordentligt på en sak i taget.
Orkar inte... Orkar inte anstränga mig för att få lov att vara en del av ett sammanhang. Jag är ingen illvillig person, möjligen impulsiv och "för mycket" när jag blir engagerad.
Iakttar och ser ganska snabbt vad folk går för. Tar in allt och alla och blir ...utmattad.

Har aldrig haft svårt för att säga förlåt om jag har gjort något fel, men något som sänker mig  helt, är att bli beskylld för att vara någon jag inte är. Att bli mästrad och misstrodd är som att få en kniv instucken i  mellangärdet. Orden tryter och jag  backar in i mig själv.

Men det är en fantastiskt vacker dag i dag...