Tankar i dubbel bemärkelse!

En vecka med magont, värk i leder och helt utan styrfart. Tankarna far kors och tvärs och snuddar ideligen vid livets existens. Varför?  Går emellan datorn och tv;n mellan nyhetssändningar om gift i mat och vin,  justitieråd i  rättsskandal, kaniner som blir skinnflådda i Kina, varuhus som rasar samman, mord, översvämningar och bränder runt om i vår värld och facebook med delade "likes", osv.

Tog ett hett bad och inser att jag inte hinner ut innan det mörknar idag heller...

När jag låg i det varma badet kom jag plötsligt ihåg en del av ett samtal i folkhögskolan och min underbara klass "Lust att lära lust att skapa". Vi diskuterade relationer och varför vi understundom hamnar i olika konflikter osv. Alla var heta på gröten och det blev som så ofta en livlig och givande diskussion.
En mening som jag burit med mig men tydligen tappat bort ett tag, var när vi pratade om varför man blir besviken.
Att bli besviken beror på att man har förväntningar!

Utan förväntan ingen besvikelse, alltså!
Det är genialt tycker jag, som tycker att just detta år varit kantad av personliga besvikelser!

Sänk dina förväntningar, ta inte saker och ting personligt, så får det bli!
(Jag ska åtminstone jobba på det!)

Ja tankarna far, medan jag "tankar" kraft och letar livslust...

Adam!

Idag fyller mitt älskade barnbarn 18 år och igår träffades vi för att fira!
Det är fantastiskt vad som döljer sig i en tonårings plötsliga mognad!
Från att ha varit en tillknäppt osocial person, går det nu att föra långa och härliga dialoger!
Underbart och värt att fira - bara det!
Försök att ha förtröstan i  tonåringens coma liknande tillstånd, för ut kommer till slut en fjäril, till allas förundran!

Var på teater här om kvällen, närmare bestämt på Stockholms stadsteater och såg "I sista minuten" av Carin Mannheimer, med Yvonne Lombard, Meta Welander och Meg Westergren... trodde jag, men Meg var utbytt denna kväll av Ing-Marie Carlsson, tyvärr. För att jag hade velat se dessa tre giganter i aktion - tillsammans! Det känns ju faktiskt som om det är i sista minuten med tanke på att de är i en aktningsvärd ålder, nämligen över 80 år och vem vet hur länge de fortfarande kan orka spela?
Men, det var inget som satt fast denna kväll!
Övriga skådespelare var, Lars Lind, Jacob Nordenson som var lysande och Elisabeth Carlsson vars roll som dotter var i skrikigaste laget!

Mannheimers pjäs handlar om åldrandet, dess förändringar och det absurda som sker i och med det.
Hon träffar så rätt med en ömsint text och med en lyhörd regi av Sissela Kyle vilket säkert bidrog till den humoristiska touchen!

Kände igen väldigt många liknande kommentarer ifrån den som står mig närmast, nämligen min mamma. Som tur är har hon mycket av den humorn om livets slutskede, som lös igenom även här, men också om i allvaret om vilka nya behov som vi alla står inför när vi blir gamla.

Det var gott att le åt eländet som drabbar oss alla om vi får leva länge nog och jag kan bara ödmjukt buga och niga, särskilt inför Yvonne Lombard och Meta Welanders prestationer!

November med sitt mörker har infunnit sig och är en nästan outhärdlig månad för alla oss som kräver ljus och värme för att fungera ordentligt!
Den inleds ju med All Helgonahelgen som ska stämma oss till eftertanke och påminna oss om vår dödlighet.
Det är inte svårt att känna av den stämningen som smyger sig på, med kalla kårar längs ryggraden när dimman och den kylslagna fukten lägger sig som en våt filt över axlarna! Hua...

 

 

Jag är hemma ifrån jobbet just idag. Blev förkyld i helgen, försökte jobba igår, men det blev bakslag idag. Efter en snurrig natt och en svidande hals med en bottenfrusen självkänsla blev jag kvar i sängen idag, vilket inte ger mig själv några fler pluspoäng.

Ska aldrig "människan" sluta gnälla om småsaker, näää... "människan" ska inte det - för trots att jag (mig veterligen) inte har något dödlig sjukdom så mår jag riktigt dåligt, även om jag troligen borde spara mig tills det verkligen blir läge.

Jag behöver "pysa" mellan varven, det vet ni som har följt min blogg.

Orkar inte bära detta själv, men kanske är det ingen bra idé att lägga ut det här?

Borde kanske bara skriva av mig för mig själv, eller?

Men nej, i nästa stund är jag säker på att det är fler än jag som känner så här i djupet av sin själ, utan att för den skull behöver ha någon diagnos eller bokstavsbeteckning! Några stycken är det säkert som liksom jag inte hittar någon mening med vare sig jobb eller sin livsituation i perioder.
Det kanske räcker för min del att gå och dra på en utmattningsdepression, en sköldkörtel som spökar och ger mig trubbel med ämnesomsättningen? Lägg där till en frånvarande, saknad släkt och familj.

Jag önskar verkligen att jag kunde få tillbaka livsglädjen och göra något meningsfullt med resten av mitt liv. Något substansiellt som kanske kunde göra skillnad för någon annan och troligtvis i förlängningen även för mig...
 
Men det är svårt att lyfta sig i håret och hjälpa andra när man själv är i behov av hjälp!
Först måste jag hitta min egna inre kraft för att kunna hjälpa någon annan,  jo jag vet och jag har dessutom alltid haft svårt att be om hjälp...

En dag i taget...
och när min förkylning har klingat av kanske jag kan se ljuset i tunneln igen?

Vet att motion och frisk luft kan göra underverk. Har ju dessutom skogen alldeles utanför huset så ett, två, tre, på det fjärde ska det ske... etc.

Snart har ett tungt och jobbigt år gått till ända och jag ska inte göra något bokslut än, men har ändå börjat summera plus och minus på mitt livskonto!

Det blev en besvikelsens år med många tårar.
Men att bli besviken innebär ju bara att man har förväntningar som inte blivit uppfyllda!

Så - inför det nya året ska jag inte ha några förväntningar utan bara glädjas över när något kommer till mig, som känns positivt!

Det blir ett jättebra motto!!!