Ett antal människor har skrivit till denna kulturmanifestation på olika håll i sverige den 17/11 bl.a på Orionteatern i stockholm.
Har tagit mig friheten att kopiera några röster:
Barbro Lindgren
Hjälp!
Vart tog kulturen vägen
och var kommer alla dokusåpor ifrån?
När blev allt en tävling?
Vi ska tydligen underhållas av allt utom Kultur!
Men vi är inte skapade för meningslös information dygnet runt. Kultur kräver tid och stillhet.
Ytligheten brer ut sig när Kulturen ligger i träda.
Och Kulturen Kan inte värderas i pengar – med den måste få kosta! Mycket!!
För utan att få uppleva den svindlande Känslan, när vardagen upphöjs till Konst, är vi alla fattiga.
Barbro Lindgren, författare
Ylva Eggehorn
Hos mina farföräldrar i Älvsjö fanns varje år en ny utgåva av Federativs Arbetarekalender. Den innehöll – förutom årliga datum och namnsdagar – folkbildande artiklar om allt från vulkaner till Goethe. Samt en Ordlista för Vardagen. Ordlistan började varje år med en ny bokstav. 1950, året jag föddes, hade man kommit till bokstaven ”i”. Där kunde man ta del av ordförklaringar till illiterat, itinerera och interimistiska beslut. Ordlista för vardagen underskattade varken behovet av den kunskap som ger makt eller läsarnas förmåga att ta till sig kunskapen, det är uppenbart.
Det var här jag för första gången mötte ordet imponderabilia. Vad i hela världen betyder det?
Ordlistan förklarade: ovägbara ting i politiken, psykologiska faktorer, svårberäkneliga men nödvändiga vid uppfattningen av en fråga. Jag fick läsa om det där ett par gånger. Sen insåg jag: det här är ju precis vad jag håller på med. De långsamma, nästan osynliga processerna i ett folk, där reflektion pågår, värderingar och åsikter bildas, opinioner formas och eventuellt till sist tar form i skapande av kulturella uttryck, eller byggnader, lagstiftning, organisationer och beslut. Det oroar mig att jag ser ett glapp mellan den här processen och de beslut som fattas på politisk nivå. Som två isflak glider de långsamt från varandra.
Därför behöver vi ett offentligt samtal om kultur och kulturpolitik. I det samtalet behöver vi många berättelser som kan förmedla komplexa sanningar. Att berätta är ett existensiellt grundbehov som skapar mening och ger ramar för kunskapen, så att vi kan värdera ny kunskap utan att den blir fragmentarisk. Det här gäller framförallt berättelser om framtiden, ”minnet av framtiden”. Litteratur och andra konstformer handlar inte enbart om estetisk konsumtion, utan om ”möjligheten att föreställa sig något annat” – och att tro att det är möjligt att åstadkomma något annat än den situation som för tillfället råder. Det är i grunden en demokratifråga. Vem eller vilka skriver framtidsberättelserna idag? Var övas den kritiska förmågan att ifrågasätta det till synes självklara?
Mellan elitism och populism finns bildningens möjlighet. Jag vill se en politisk ambition för folkbildning i Sverige:
Utbilda lärarna i våra skolor i berättande.
Första perioden varje skoltermin skall tillbringas i det obligatoriska skolbiblioteket. Läs högt för och med barnen – inte bara för de minsta.
Ge dem språk och berättarstrukturer. Teater, film, litteratur, musik och konst förmedlar berättelser. Att lämna barn och unga människor ensamma framför datorn och kalla det ”forskning” är ett övergivande – de lär sig bara att skriva av torftiga texter och artiklar på Internet, utan att förstå vad de skriver av.
Vägra betrakta kulturskapare som företagare – de är forskare och i sitt kreativa arbete i princip lika oanvändbara som grundforskare. Tillämpbarheten kommer i ett senare skede! Kreativitet är en mänsklig aktivitet och ett värde i sig!
Skapa en politisk/ekonomisk mellannivå för kulturskapare, mellan löntagare och företagare. Det är inte svårt med dagens teknologi att ha ytterligare en kolumn i administrationen. Anpassa skatter, avgifter och bokslutskrav efter denna grupps reella förutsättningar. Betrakta kultur som investeringar i allmännytta.
Imponderabilia!
Ylva Eggehorn, författare och dramatiker
Ann Petrén
Jag tycker att t.ex Teateralliansen skulle kunna vara ett påtryckningsorgan i samband med rollbestättning av film. Alltså att Teateralliansen idkade påtryckning på filmproducenter o castare att våga nyttja andra än "säkra" kort. Det spelas ju in filmer som redan på förhand beräknas ha ekonomi och publik, t.ex Wallander och liknande varför måste dom säkra upp sig med kända ansikten, dom bör ju kunna hjälpa till att visa den bredd det faktiskt finns i skådespelarkåren. Som enskild skådespelare kan man ju aldrig argumentera i denna sak eftersom då skulle man uppfattas som att man själv är bitter för att inte få vara med. men många "klagar" ju på att det ständigt är samma ansikten och vem ska göra något åt det om inte producenter o castare. På så sätt skulle ju fler få arbete och vi kan hävda att vi behövs för som det nu är behövs ju inte alla eftersom så många är utan arbete då filmprducenterna inte vågar riskera. Det borde ju ligga även i producenterna intresse att visa på bredden. Vi måste ju samarbeta kring resurserna. Många jobbar dubbelt medan andra är helt utan.
tänkte på detta nu på vägen hem
många bäckar små... inget särskilt välformulerat förslag men en tanke
Det år som det inte är Teaterbienal skulle det vara en internationell Teaterfestival i Stockholm!
Ann Petrén, skådespelare
David Weiss
Den offentligt finansierade kulturen är en hörnsten i vår demokrati. Den skall, i likhet med Public Service-uppdraget för radio och TV, verka för ett brett utbud för så stora delar av folket som möjligt utan att begränsas av kommersiella, religiösa eller politiska hänsyn.
Ändå angriper man gärna vår solidariskt finansierade modell, av folket/för folket, från höger i samtida kulturdebatt bl.a genom att anklaga hela modellen för att vara en socialistiskt färgad hierarki som präglas av kåranda och trångsynthet. Det finns delar av den kritiken som är relevant för en fortsatt utveckling och fördjupning av ett fritt, demokratiskt kulturliv i vårat land.
Som en introduktion till denna diskurs bör man förstå att även om kulturella uttryck står var och en fritt skapa helt efter eget gottfinnande så är finansierngsmodellen en utlöpare av arbetarrörelsens kamp för social rättvisa och fördjupad demokrati i Sverige under 1900-talet fram till idag. Folkbildningstanken som manifesterats bl.a i ABF och studiecirklarna är en delvis bortglömd ledstjärna för både kulturinstitutioner och anslagsgivare så som Kulturrådet i Sverige idag. Detta är ett centralt historiskt perspektiv på det faktum att männsikor med olika bakgrund idag faktiskt har råd och möjlighet att ägna sig åt kulturell verksamhet oavsett om den är kommersiell, politisk, religiös eller inte. Säkerställandet av denna mångfald är inte partipolitiskt till sitt innersta väsen, men är som statsvetenskaplig idé demokratisk och antifascistisk och rymmer ett helt spektra av strömningar från många håll i samhället.
För att uppmärksamma detta har jag valt en för den internationella arbetarrörelsen viktig kampsång och skrivit en ny text med fokus på kulturarbetets villkor i Sverige idag. Orginalmelodin kallas för "Warzawianka" och är ursprungligen en polsk antittsaristisk, revolutionär frihetssång från 1800-talet.
I Spanien blev den under inbördeskriget och kampen mot fascismen adopterad av anarkisterna och gavs namnet "A las barricadas". Den hittills mest kända svenska versionen är "Warsavjanka - Kampen för Klassen", desvärre skriven av de Marxist-Leninistiska tokstollarna i de gamla proggbandet Knutna Nävar. De olika varianterna finns lyckligtvis alla på Youtube, för många att avnjutas och nu är det dags för nästa version som jag tycker skall kallas: KULTURARBETETS KAMPSÅNG. Den är en fri omskrivning av Knutna Nävars version.
http://www.youtube.com/watch?v=hsG5cwfjw0I
KULTURARBETETS KAMPSÅNG
Vers:
Ständigt allt större blir ekonomier
som göds utav arbete och vinstmarginal.
Men utrymmet krymper under toppstyrda partier,
Och valfrihet är till för de som har kapital!
Refr:
Vi följer i spåren arbetarklassen,
hjältar som fallit för frihetens sak!
Vägen är krokig och skaran är brokig,
känslan är tokig men viljan är rak.
Vi följer i spåren systrar och bröder,
kämpar som fallit för frihetens sak!
Vägen är krokig och skaran är brokig,
känslan är tokig men viljan är rak.
Vers:
Nog har vi mästrats och manipulerats,
demokrati är ingen fråga om smak!
Välfärden måste ju finansieras,
solidariskt ska vi höja vårat utgiftstak!
Refr:
Till kamp och till seger folkbildning leder,
vi tar tillbaka vad man en gång från oss stal!
Frihet att tänka och frihet att älska,
frihet att fullfölja vår potential!
Till kamp och till seger folkbildning leder,
nu vi tar tillbaka vad man en gång från oss stal!
Frihet att tänka och frihet att älska,
frihet att utveckla humankapital!
Jag framför den gärna om intresse finns, men helst av allt vill jag att så många som möjligt sjunger den och gör den till sin!
David Weiss, kulturarbetare
Ett litet utdrag ur de trösterika kulturutövarnas upprop.
Mera finns att läsa på http://www.skuggutredningen.se/web/pages/inkomna.php
Låt våra röster aldrig tystna över denna kulturfientliga regering som bara ser prislappen kortsiktigt i det som är vår livsnödvändiga kulturutövning och arv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar