Ständigt, slirigt sökande balans, jag tog förgivet.
Men när jag själv förlorat min insikt och förmåga
min kloka kropp den larmar och ger svar på min fråga.
©IL
Link
lördag 30 januari 2010
Balans
Gasa och bromsa, blev en viktig del av livet.
Ständigt, slirigt sökande balans, jag tog förgivet.
Men när jag själv förlorat min insikt och förmåga
min kloka kropp den larmar och ger svar på min fråga.
©IL
Link
Ständigt, slirigt sökande balans, jag tog förgivet.
Men när jag själv förlorat min insikt och förmåga
min kloka kropp den larmar och ger svar på min fråga.
©IL
Link
onsdag 20 januari 2010
Så var det dags - igen!
Stresspåslaget väller in som en sunamivåg och tar med mig till en plats där jag inte vill vara.
Hjälp!!!
Med ett knytnävsslag i magen hamnar jag åter i en plågsamt vacuum.
Nätterna är fyllda med stressdrömmar!
Denna gången ger min kropp mig en ledtråd när jag vaknar upp på morgonen med en intensiv huvudvärk, maguppror och en kompakt mur av motvilja mot att ta mig ut genom dörren! Tunnelseende och panik ligger på lur!
Helvete!!!
Drar till alla bromsar och kryper in i mitt skal.
Orkar inte prata med någon om det heller...
Får dåligt samvete,så dåligt samvete och slår på mig för att jag inte pallar för trycket!
Jaha ja...
Link
Hjälp!!!
Med ett knytnävsslag i magen hamnar jag åter i en plågsamt vacuum.
Nätterna är fyllda med stressdrömmar!
Denna gången ger min kropp mig en ledtråd när jag vaknar upp på morgonen med en intensiv huvudvärk, maguppror och en kompakt mur av motvilja mot att ta mig ut genom dörren! Tunnelseende och panik ligger på lur!
Helvete!!!
Drar till alla bromsar och kryper in i mitt skal.
Orkar inte prata med någon om det heller...
Får dåligt samvete,så dåligt samvete och slår på mig för att jag inte pallar för trycket!
Jaha ja...
Link
söndag 3 januari 2010
En farmors klagan!
Så var då äntligen alla dessa obarmhärtigt härliga helger slut!
Jag ser bakåt... någon vecka bara och den totala ångestkramp som alltid drabbar mig vid juletid får konstiga propotioner!
Försöker lära mig något av det, men det sitter så djupt i mitt undermedvetna och urkänslan triggas igång, om och om igen.
Men det är energislöseri när det omvandlas till ett ständigt malande dåligt samvete! Jobbar på att bryta detta mönster och måste därför sätta ord på det och ventilera det här ute. Hoppas på en dialog med er som läser!
Barn, barnbarn, syskon och mamma, det käraste jag har.
Min familj som i slutänden betyder allt!
Om jag skalar av allt yttre bjäfs och all möda jag ständigt har kring min ekonomi, är mitt största problem att jag inte har förmågan att ge det jag innerst inne och mest av allt vill ge, mer av min tid, erfarenhet och kärlek.
Med en långvarig utbrändhet och arbetslöshet har jag så sakteliga blivit en person som tar en dag i taget och är lika oplanerad och oberäknelig som ett väderomslag en svensk sommardag! För att inte bli helt missförstådd, så har jag struktur på tillvaron, det är inte det utan mer att jag har svårt att planera och organisera utan att paniken ligger på lur!
Blir avundsjuk, när jag läser t ex "farmorsbloggen" som beskriver valda delar av sin rika samvaro med sina barnbarn.
Jag har den goda viljan men inte förmågan att etablera en riktigt bra och kontinuelig relation till mina nära och kära. Det blir oftast "fel" hur väl jag än vill. Önskar att det hade funnits en vilja hos mina söner, att åtminstone för sina barns bästa få vara med sin farmor och även träffa sin gammelmormor någon gång då och då. En dimension till i livet, som aldrig kommer tillbaka...
Kanske förlorade jag grundbulten för många år sedan eller är det så för oss som har söner, att de kvinnor som kommer in i deras liv oftast tar över det sociala nätverkets villkor, "bestämmer" och sätter ribban för vad som är viktigast och ska prioriteras i familjen?
Var kanske även jag en sådan mamma och fru en gång?
Tanken svindlar...
Link
Jag ser bakåt... någon vecka bara och den totala ångestkramp som alltid drabbar mig vid juletid får konstiga propotioner!
Försöker lära mig något av det, men det sitter så djupt i mitt undermedvetna och urkänslan triggas igång, om och om igen.
Men det är energislöseri när det omvandlas till ett ständigt malande dåligt samvete! Jobbar på att bryta detta mönster och måste därför sätta ord på det och ventilera det här ute. Hoppas på en dialog med er som läser!
Barn, barnbarn, syskon och mamma, det käraste jag har.
Min familj som i slutänden betyder allt!
Om jag skalar av allt yttre bjäfs och all möda jag ständigt har kring min ekonomi, är mitt största problem att jag inte har förmågan att ge det jag innerst inne och mest av allt vill ge, mer av min tid, erfarenhet och kärlek.
Med en långvarig utbrändhet och arbetslöshet har jag så sakteliga blivit en person som tar en dag i taget och är lika oplanerad och oberäknelig som ett väderomslag en svensk sommardag! För att inte bli helt missförstådd, så har jag struktur på tillvaron, det är inte det utan mer att jag har svårt att planera och organisera utan att paniken ligger på lur!
Blir avundsjuk, när jag läser t ex "farmorsbloggen" som beskriver valda delar av sin rika samvaro med sina barnbarn.
Jag har den goda viljan men inte förmågan att etablera en riktigt bra och kontinuelig relation till mina nära och kära. Det blir oftast "fel" hur väl jag än vill. Önskar att det hade funnits en vilja hos mina söner, att åtminstone för sina barns bästa få vara med sin farmor och även träffa sin gammelmormor någon gång då och då. En dimension till i livet, som aldrig kommer tillbaka...
Kanske förlorade jag grundbulten för många år sedan eller är det så för oss som har söner, att de kvinnor som kommer in i deras liv oftast tar över det sociala nätverkets villkor, "bestämmer" och sätter ribban för vad som är viktigast och ska prioriteras i familjen?
Var kanske även jag en sådan mamma och fru en gång?
Tanken svindlar...
Link
lördag 2 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)