Vill berätta en sorglig historia,om min granne Gun.
min granne Gun, gjorde ett fatalt misstag som kostade henne en av de få livlinor hon ansåg sig ha. Hon gav mig ett förtroende som jag har fått lov att i korthet återge här.
Gun ville inte leva längre, men hade sinnesnärvaro nog att uppsöka sin närmaste vårdcentral där hon hade turen att komma till en empatisk läkare, som lyssnade tålmodigt och länge på henne, medan han skrev ut olika mediciner för att lindra hennes ångest och livsleda.
Han gav henne utrymme och såg henne ofta djupt i ögonen och log. Hon fick komplimanger om "vilken duktig patient hon var", som följde hans ordinationer! Ringde hem till henne för att höra hur hon mådde.
Alltid väldigt korrekt, men också avspänt privat ibland.
Gun blev långsamt bättre, men försökte få doktorn att förstå att hon behövde samtalsterapi för att bearbeta sina trauman och sin ångest.
Det blev tyvärr en återvändsgränd då pengar saknades för den åtgärden, men doktorn gav henne av sin tid och stöttade henne allt vad han kunde och hon började så smått få tillbaka livslusten.
Sjukskrivningen blev långvarig och läkarbesöken blev till slut påfrestande då hon inte kunde hålla isär den empatiska läkarens roll, med sina privata känslor. Efter varje besök slog hjärtat extra slag och de skojade om att det måste bero på honom, så blodtrycket fick i fortsättningen tas av en sköterska!
Gun såg fram emot nästa läkarbesök då hon hade stort förtroende för sin doktor.
Hon bar i tysthet på sin förälskelse i ett par års tid.
Bördan blev till slut outhärdlig och hon berättade om sina känslor för honom, - i ett mejl.
Han avvisade aldrig hennes kärleksförklaring.
Bemötte henne visserligen med en viss förvåning, men med förståelse.
Kanske blev han smickrad? Sa att även han hade känslor för henne, om än bara vänskapliga. Men,att denna nya vetskap gjorde honom nervös. Doktorn nämnde att han inte hade varit med om något liknande förut.
Han hade svårt att förhålla sig till situationen då det för honom var etiskt/moraliskt omöjligt att överhuvudtaget ta in och gjorde bestämt klart för henne, att detta inte kunde uppta och diskuteras under läkarbesöken på mottagningen!
Det var ju så korrekt det kunde bli och Gun insåg att deras formella relation började bli ohållbar.
Doktorn var säkert av samma uppfattning, han var ju dessutom upptagen och hade troligtvis inga planer på att inleda någon relation med Gun, som blev mer och mer uppgiven och förtvivlad. Maskhållningen vid varje läkarbesök blev påfrestande, att inte få tala om det uppenbara... som fanns där och
nästan gick att ta på!
Deras privata kontakt fick utrymme utanför hans tjänsterum på nätet, där de utbytte tankar och gemensamma intressen via mejl, som Gun sparat och läst om och om igen. Det var väl där allt gick över styr...
De hade ett gemensamt intresse i att skriva dikter och Gun visade honom vid ett tillfälle en av sina, som direkt handlade om honom. När han läst den skrev han att "
om han hade varit ledig skulle han om inte förr, komma springande till henne"!
Kanske var det en av de gånger som hoppet började spira hos Gun. Kanske han var på väg att bryta upp? Hon hade ju egentligen ingen aning om hur hans familjeliv såg ut!
Till slut bad hon honom, om ett enda personligt möte, ett samtal
utanför hans tjänsterum.
En kopp kaffe mellan fyra ögon, för att avsluta eller åtminstone ventilera denna ohållbara situation, en gång för alla.
Han sa aldrig nej till ett möte och avslutade ofta sina mejl med; "jag får fundera över det där med fika"...
Månaderna gick...
Plötsligt ville han ses, en lördagseftermiddag...
Sa att han gjorde det bara för att
hon skulle få ett avslut!
Gun insåg att han bara gick henne till mötes för att få det hela överstökat.
Det blev inget möte, Gun ville då inte ses på de premisserna, trots allt.
Ville inte att han skulle göra detta mot sin vilja.
Saker och ting började förlora proportioner.
Doktorn skulle byta arbetsplats. Hon hade redan följt med honom vid ett tidigare arbetsplatsbyte.
Skulle hon åter igen följa med honom som patient till den nya arbetsplatsen, eller... kanske inte? De diskuterade fram och tillbaka om det var så lämpligt...
De blev så småningom överrens om att de
säkert skulle kunna hantera situationen!
Gun avgudade honom och hade svårt att stå ut med tanken att förlora honom som sin livmedikus och det stöd han hade varit under de senaste åren.
Till slut sa han ja till ett möte, en fika efter jobbet!
Efter att hon hade varit totalt nedbruten samma morgon han ringde, blev detta besked till stor glädje och hon gick hela dagen i spänd förväntan!
Han skulle ringa på eftermiddagen, efter klockan fem. När han ringde kände hon sig uppspelt, men luften gick snabbt ur henne, då han tog tillbaks det lovade mötet med orden;
"det är ingen idé".
Det resulterade i att Gun abrupt även blev utan läkarkontakt!
Hon fick ett förskrämt mejl från doktorn, där han sa att
"här med säger jag upp kontakten," utan någon förklaring. Påstod att han talat med sin chef (!) som tyckte att doktorn borde ge Gun en förklaring... vilket han aldrig bemödade sig att göra!
Gun har vid några tillfällen stött ihop med doktorn, på den lilla ort där de bor.
Han har demonstrativt visat att han inte ens vill hälsa på henne!
Hans aggressiva beteende blev en obehaglig chock som hon har svårt att smälta!
Så ofattbart att hennes ofrivilliga känslor skulle vändas så helt emot henne!
Gun har insett att han inte var den person som hon blev förälskad i!
Om han varit det hade han velat göra allt för att avsluta detta på ett värdigt och vänskapligt sätt.
Hur kunde han tro att hans skam över att inte kunna hantera situationen, skulle bli bättre av, att han vände allt i ilska?
Kanske var han rädd för att Gun skulle utnyttja situationen och bli en elak hämndlysten stalker, men det låg inte för henne.
Ändå har han fortsatt att på olika sätt markera att hon inte är önskvärd, även ute på nätet, vilket är både sorgligt och smått löjeväckande!
Gun försöker lägga allt bakom sig, men förföljs av orostankar om tillit, förtroende, etik och om hur allting kunde gå så in i glödheta fel och ännu har hon inte etablerat någon ny läkarkontakt, som hon så väl behöver.
