En månad senare och snart nytt år.
Kan bli det sista jag skriver här ute. Känns faktiskt rätt meningslöst.
Som att skriva dagbok utan att kunna uttrycka vad som egentligen är ens innersta tankar och dessutom nästan inte få något gensvar alls!
Det är inte så att ämnena fattas, men jag får absolut bättre feedback på Facebook och Instagram
Gott Nytt År!
lördag 28 december 2013
torsdag 28 november 2013
Tankar i dubbel bemärkelse!
En vecka med magont, värk i leder och helt utan styrfart. Tankarna far kors och tvärs och snuddar ideligen vid livets existens. Varför? Går emellan datorn och tv;n mellan nyhetssändningar om gift i mat och vin, justitieråd i rättsskandal, kaniner som blir skinnflådda i Kina, varuhus som rasar samman, mord, översvämningar och bränder runt om i vår värld och facebook med delade "likes", osv.
Tog ett hett bad och inser att jag inte hinner ut innan det mörknar idag heller...
När jag låg i det varma badet kom jag plötsligt ihåg en del av ett samtal i folkhögskolan och min underbara klass "Lust att lära lust att skapa". Vi diskuterade relationer och varför vi understundom hamnar i olika konflikter osv. Alla var heta på gröten och det blev som så ofta en livlig och givande diskussion.
En mening som jag burit med mig men tydligen tappat bort ett tag, var när vi pratade om varför man blir besviken.
Att bli besviken beror på att man har förväntningar!
Utan förväntan ingen besvikelse, alltså!
Det är genialt tycker jag, som tycker att just detta år varit kantad av personliga besvikelser!
Sänk dina förväntningar, ta inte saker och ting personligt, så får det bli!
(Jag ska åtminstone jobba på det!)
Ja tankarna far, medan jag "tankar" kraft och letar livslust...
Tog ett hett bad och inser att jag inte hinner ut innan det mörknar idag heller...
När jag låg i det varma badet kom jag plötsligt ihåg en del av ett samtal i folkhögskolan och min underbara klass "Lust att lära lust att skapa". Vi diskuterade relationer och varför vi understundom hamnar i olika konflikter osv. Alla var heta på gröten och det blev som så ofta en livlig och givande diskussion.
En mening som jag burit med mig men tydligen tappat bort ett tag, var när vi pratade om varför man blir besviken.
Att bli besviken beror på att man har förväntningar!
Utan förväntan ingen besvikelse, alltså!
Det är genialt tycker jag, som tycker att just detta år varit kantad av personliga besvikelser!
Sänk dina förväntningar, ta inte saker och ting personligt, så får det bli!
(Jag ska åtminstone jobba på det!)
Ja tankarna far, medan jag "tankar" kraft och letar livslust...
söndag 10 november 2013
Adam!
Idag fyller mitt älskade barnbarn 18 år och igår träffades vi för att fira!
Det är fantastiskt vad som döljer sig i en tonårings plötsliga mognad!
Från att ha varit en tillknäppt osocial person, går det nu att föra långa och härliga dialoger!
Underbart och värt att fira - bara det!
Försök att ha förtröstan i tonåringens coma liknande tillstånd, för ut kommer till slut en fjäril, till allas förundran!
lördag 9 november 2013
Var på teater här om kvällen, närmare bestämt på Stockholms stadsteater och såg "I sista minuten" av Carin Mannheimer, med Yvonne Lombard, Meta Welander och Meg Westergren... trodde jag, men Meg var utbytt denna kväll av Ing-Marie Carlsson, tyvärr. För att jag hade velat se dessa tre giganter i aktion - tillsammans! Det känns ju faktiskt som om det är i sista minuten med tanke på att de är i en aktningsvärd ålder, nämligen över 80 år och vem vet hur länge de fortfarande kan orka spela?
Men, det var inget som satt fast denna kväll!
Övriga skådespelare var, Lars Lind, Jacob Nordenson som var lysande och Elisabeth Carlsson vars roll som dotter var i skrikigaste laget!
Mannheimers pjäs handlar om åldrandet, dess förändringar och det absurda som sker i och med det.
Hon träffar så rätt med en ömsint text och med en lyhörd regi av Sissela Kyle vilket säkert bidrog till den humoristiska touchen!
Kände igen väldigt många liknande kommentarer ifrån den som står mig närmast, nämligen min mamma. Som tur är har hon mycket av den humorn om livets slutskede, som lös igenom även här, men också om i allvaret om vilka nya behov som vi alla står inför när vi blir gamla.
Det var gott att le åt eländet som drabbar oss alla om vi får leva länge nog och jag kan bara ödmjukt buga och niga, särskilt inför Yvonne Lombard och Meta Welanders prestationer!
Men, det var inget som satt fast denna kväll!
Övriga skådespelare var, Lars Lind, Jacob Nordenson som var lysande och Elisabeth Carlsson vars roll som dotter var i skrikigaste laget!
Mannheimers pjäs handlar om åldrandet, dess förändringar och det absurda som sker i och med det.
Hon träffar så rätt med en ömsint text och med en lyhörd regi av Sissela Kyle vilket säkert bidrog till den humoristiska touchen!
Kände igen väldigt många liknande kommentarer ifrån den som står mig närmast, nämligen min mamma. Som tur är har hon mycket av den humorn om livets slutskede, som lös igenom även här, men också om i allvaret om vilka nya behov som vi alla står inför när vi blir gamla.
Det var gott att le åt eländet som drabbar oss alla om vi får leva länge nog och jag kan bara ödmjukt buga och niga, särskilt inför Yvonne Lombard och Meta Welanders prestationer!
onsdag 6 november 2013
November med sitt mörker har infunnit sig och är en nästan outhärdlig månad för alla oss som kräver ljus och värme för att fungera ordentligt!
Den inleds ju med All Helgonahelgen som ska stämma oss till eftertanke och påminna oss om vår dödlighet.
Det är inte svårt att känna av den stämningen som smyger sig på, med kalla kårar längs ryggraden när dimman och den kylslagna fukten lägger sig som en våt filt över axlarna! Hua...
Jag är hemma ifrån jobbet just idag. Blev förkyld i helgen, försökte jobba igår, men det blev bakslag idag. Efter en snurrig natt och en svidande hals med en bottenfrusen självkänsla blev jag kvar i sängen idag, vilket inte ger mig själv några fler pluspoäng.
Ska aldrig "människan" sluta gnälla om småsaker, näää... "människan" ska inte det - för trots att jag (mig veterligen) inte har något dödlig sjukdom så mår jag riktigt dåligt, även om jag troligen borde spara mig tills det verkligen blir läge.
Jag behöver "pysa" mellan varven, det vet ni som har följt min blogg.
Orkar inte bära detta själv, men kanske är det ingen bra idé att lägga ut det här?
Borde kanske bara skriva av mig för mig själv, eller?
Men nej, i nästa stund är jag säker på att det är fler än jag som känner så här i djupet av sin själ, utan att för den skull behöver ha någon diagnos eller bokstavsbeteckning! Några stycken är det säkert som liksom jag inte hittar någon mening med vare sig jobb eller sin livsituation i perioder.
Det kanske räcker för min del att gå och dra på en utmattningsdepression, en sköldkörtel som spökar och ger mig trubbel med ämnesomsättningen? Lägg där till en frånvarande, saknad släkt och familj.
Jag önskar verkligen att jag kunde få tillbaka livsglädjen och göra något meningsfullt med resten av mitt liv. Något substansiellt som kanske kunde göra skillnad för någon annan och troligtvis i förlängningen även för mig...
Men det är svårt att lyfta sig i håret och hjälpa andra när man själv är i behov av hjälp!
Först måste jag hitta min egna inre kraft för att kunna hjälpa någon annan, jo jag vet och jag har dessutom alltid haft svårt att be om hjälp...
En dag i taget...
och när min förkylning har klingat av kanske jag kan se ljuset i tunneln igen?
Vet att motion och frisk luft kan göra underverk. Har ju dessutom skogen alldeles utanför huset så ett, två, tre, på det fjärde ska det ske... etc.
Snart har ett tungt och jobbigt år gått till ända och jag ska inte göra något bokslut än, men har ändå börjat summera plus och minus på mitt livskonto!
Det blev en besvikelsens år med många tårar.
Men att bli besviken innebär ju bara att man har förväntningar som inte blivit uppfyllda!
Så - inför det nya året ska jag inte ha några förväntningar utan bara glädjas över när något kommer till mig, som känns positivt!
Det blir ett jättebra motto!!!
Den inleds ju med All Helgonahelgen som ska stämma oss till eftertanke och påminna oss om vår dödlighet.
Det är inte svårt att känna av den stämningen som smyger sig på, med kalla kårar längs ryggraden när dimman och den kylslagna fukten lägger sig som en våt filt över axlarna! Hua...
Ska aldrig "människan" sluta gnälla om småsaker, näää... "människan" ska inte det - för trots att jag (mig veterligen) inte har något dödlig sjukdom så mår jag riktigt dåligt, även om jag troligen borde spara mig tills det verkligen blir läge.
Jag behöver "pysa" mellan varven, det vet ni som har följt min blogg.
Orkar inte bära detta själv, men kanske är det ingen bra idé att lägga ut det här?
Borde kanske bara skriva av mig för mig själv, eller?
Men nej, i nästa stund är jag säker på att det är fler än jag som känner så här i djupet av sin själ, utan att för den skull behöver ha någon diagnos eller bokstavsbeteckning! Några stycken är det säkert som liksom jag inte hittar någon mening med vare sig jobb eller sin livsituation i perioder.
Det kanske räcker för min del att gå och dra på en utmattningsdepression, en sköldkörtel som spökar och ger mig trubbel med ämnesomsättningen? Lägg där till en frånvarande, saknad släkt och familj.
Jag önskar verkligen att jag kunde få tillbaka livsglädjen och göra något meningsfullt med resten av mitt liv. Något substansiellt som kanske kunde göra skillnad för någon annan och troligtvis i förlängningen även för mig...
Men det är svårt att lyfta sig i håret och hjälpa andra när man själv är i behov av hjälp!
Först måste jag hitta min egna inre kraft för att kunna hjälpa någon annan, jo jag vet och jag har dessutom alltid haft svårt att be om hjälp...
En dag i taget...
och när min förkylning har klingat av kanske jag kan se ljuset i tunneln igen?
Vet att motion och frisk luft kan göra underverk. Har ju dessutom skogen alldeles utanför huset så ett, två, tre, på det fjärde ska det ske... etc.
Snart har ett tungt och jobbigt år gått till ända och jag ska inte göra något bokslut än, men har ändå börjat summera plus och minus på mitt livskonto!
Det blev en besvikelsens år med många tårar.
Men att bli besviken innebär ju bara att man har förväntningar som inte blivit uppfyllda!
Så - inför det nya året ska jag inte ha några förväntningar utan bara glädjas över när något kommer till mig, som känns positivt!
Det blir ett jättebra motto!!!
tisdag 22 oktober 2013
Efter en djävulsk vinter och en sen vår, kom till slut en ljuvlig sommar och först idag kändes det så tydligt att hösten tog ett stadigt grepp om oss i Sörmland!
Blåst och regn och löven går mot brunt och fastnar under skor och stövlar som slemproppar!
Har haft ett redigt "skov" av värk i kroppen och utmattningskänsla i hela kroppen.
Dränerad och slut i rutan helt enkelt.
Men, är på banan igen, för hur länge vet jag inte, men jag kämpar på och vill verkligen hitta en balans i allt detta.
Har i alla fall försökt att kolla upp vad oddsen är för att få ut delpension eller att helt enkelt gå i pension helt om ett par år! Vet inte om jag ska skratta eller gråta, för det ser inte ut som jag kommer att klara av att leva på den löjliga summan jag kommer att få ut varje månad, trots att jag dels arbetat i statligt verk i 24 år och nu i kommunens tjänst i snart 5 år. De 13 år som jag var hemma med mina barn räknas väl över huvud taget inte och de som inget haft ska inget ha...
Skulle kunna skriva en hel massa om bakgrunden till allt detta, men jag spar det till mina memoarer som jag har skrivit ungefär 100 sidor på till dags dato och en massa dikter väntar också på att bli putsade! Ett digert pensionärsbestyr!
Blåst och regn och löven går mot brunt och fastnar under skor och stövlar som slemproppar!
Har haft ett redigt "skov" av värk i kroppen och utmattningskänsla i hela kroppen.
Dränerad och slut i rutan helt enkelt.
Men, är på banan igen, för hur länge vet jag inte, men jag kämpar på och vill verkligen hitta en balans i allt detta.
Har i alla fall försökt att kolla upp vad oddsen är för att få ut delpension eller att helt enkelt gå i pension helt om ett par år! Vet inte om jag ska skratta eller gråta, för det ser inte ut som jag kommer att klara av att leva på den löjliga summan jag kommer att få ut varje månad, trots att jag dels arbetat i statligt verk i 24 år och nu i kommunens tjänst i snart 5 år. De 13 år som jag var hemma med mina barn räknas väl över huvud taget inte och de som inget haft ska inget ha...
Skulle kunna skriva en hel massa om bakgrunden till allt detta, men jag spar det till mina memoarer som jag har skrivit ungefär 100 sidor på till dags dato och en massa dikter väntar också på att bli putsade! Ett digert pensionärsbestyr!
lördag 12 oktober 2013
En fantastiskt vacker höstdag här i Stockholmstrakten, Tyresö!
Jag skrotar runt i min tillvaro, städar lite, lagar mat och funderar mycket på hur saker och ting har blivit över tid.
Vem är jag i andras ögon, när jag så ofta känner mig missförstådd?
Jag märker att jag mer och mer sluter mig inom mig själv.
Ibland känns det skönt, men oftast är det en bedräglig känsla. Sorgen slår klorna i mig och jag blir handlingsförlamad och drabbas av hjärnstress med svårigheter att focusera ordentligt på en sak i taget.
Orkar inte... Orkar inte anstränga mig för att få lov att vara en del av ett sammanhang. Jag är ingen illvillig person, möjligen impulsiv och "för mycket" när jag blir engagerad.
Iakttar och ser ganska snabbt vad folk går för. Tar in allt och alla och blir ...utmattad.
Har aldrig haft svårt för att säga förlåt om jag har gjort något fel, men något som sänker mig helt, är att bli beskylld för att vara någon jag inte är. Att bli mästrad och misstrodd är som att få en kniv instucken i mellangärdet. Orden tryter och jag backar in i mig själv.
Men det är en fantastiskt vacker dag i dag...
Jag skrotar runt i min tillvaro, städar lite, lagar mat och funderar mycket på hur saker och ting har blivit över tid.
Vem är jag i andras ögon, när jag så ofta känner mig missförstådd?
Jag märker att jag mer och mer sluter mig inom mig själv.
Ibland känns det skönt, men oftast är det en bedräglig känsla. Sorgen slår klorna i mig och jag blir handlingsförlamad och drabbas av hjärnstress med svårigheter att focusera ordentligt på en sak i taget.
Orkar inte... Orkar inte anstränga mig för att få lov att vara en del av ett sammanhang. Jag är ingen illvillig person, möjligen impulsiv och "för mycket" när jag blir engagerad.
Iakttar och ser ganska snabbt vad folk går för. Tar in allt och alla och blir ...utmattad.
Har aldrig haft svårt för att säga förlåt om jag har gjort något fel, men något som sänker mig helt, är att bli beskylld för att vara någon jag inte är. Att bli mästrad och misstrodd är som att få en kniv instucken i mellangärdet. Orden tryter och jag backar in i mig själv.
Men det är en fantastiskt vacker dag i dag...
onsdag 11 september 2013
Onsdagen den 11 september 2013
Så blev det 10-års dagen av Anna Lindhs bestialiska mord och efter att ha sett Tom Alandhs fina hyllningsprogran på svt ikväll om hennes liv, kände jag mig manad att skriva något här ute igen.
Jag blev så berörd och sorgsen över olika saker i denna film. Dels över hur hon fick kämpa för att vara så "perfekt" på alla sätt och vis i en mansdominerad värld, men också berörd över att hon ändå lyckades så väl i sitt uppdrag och hur uppskattad och härlig hon var som person! Kan också förstå och känna igen mig i hennes dåliga samvete över att inte kunna vara mer med sina söner och att stödet hemifrån inte fanns så som det borde.
Hon skulle naturligtvis blivit statsminister istället för Göran Persson som fungerade bra som finansminister. Men som ung kvinna fick hon inte komma i fråga förrän G P kände sig färdig att gå - efter att dessutom ha krattat manegen för borgarna.
Denna dag tog sorgen, den globala sorgen tag i mig - igen.
Ett datum som ger mig många tankar om ondskan i världen och vart vi människor är på väg. För mig och många andra blev det ett så obehagligt uppvaknande och tydligt i slutet på februari 1986, då Olof Palme blev mördad och då Sverige politiskt förlorade sin oskuld.
Men, idag tänker jag även på årsdagen av kuppen i Chile. För 40 år sedan, den dagen när Pinochet tog makten med hjälp av Nixon och USA, i en militärkupp och avsatte och dödade den folkvalde president Alliende och fängslade och torterade tusentals chilenare.
Och senare... "Nine - eleven", ett begrepp och en uppmärksammat angrepp på New York, i USA;s hjärta 2001, som tyvärr verkar berättiga USA till vedergällningar in absurdum.
På 10 år har mycket negativt hänt inom politiken i Sverige, till nackdel för utsatta och svaga grupper i samhället, samtid som E U har underminerat ekonomin i stora delar av Europa.
Anna Lindh hade en genuin grundkänsla för socialdemokratisk politik, men blev så småningom manipulerad av sina egna, hon liksom flera andra. Är det så att man blir fartblind i maktens korridorer?
Men jag tycker att hon var en fantastisk person i paritet med Olof Palme, Pierre Schori och Jan Eliason.
Tänker även på Annas barn i dag.
En sorgens och eftertankens dag...
Så blev det 10-års dagen av Anna Lindhs bestialiska mord och efter att ha sett Tom Alandhs fina hyllningsprogran på svt ikväll om hennes liv, kände jag mig manad att skriva något här ute igen.
Jag blev så berörd och sorgsen över olika saker i denna film. Dels över hur hon fick kämpa för att vara så "perfekt" på alla sätt och vis i en mansdominerad värld, men också berörd över att hon ändå lyckades så väl i sitt uppdrag och hur uppskattad och härlig hon var som person! Kan också förstå och känna igen mig i hennes dåliga samvete över att inte kunna vara mer med sina söner och att stödet hemifrån inte fanns så som det borde.
Hon skulle naturligtvis blivit statsminister istället för Göran Persson som fungerade bra som finansminister. Men som ung kvinna fick hon inte komma i fråga förrän G P kände sig färdig att gå - efter att dessutom ha krattat manegen för borgarna.
Denna dag tog sorgen, den globala sorgen tag i mig - igen.
Ett datum som ger mig många tankar om ondskan i världen och vart vi människor är på väg. För mig och många andra blev det ett så obehagligt uppvaknande och tydligt i slutet på februari 1986, då Olof Palme blev mördad och då Sverige politiskt förlorade sin oskuld.
Men, idag tänker jag även på årsdagen av kuppen i Chile. För 40 år sedan, den dagen när Pinochet tog makten med hjälp av Nixon och USA, i en militärkupp och avsatte och dödade den folkvalde president Alliende och fängslade och torterade tusentals chilenare.
Och senare... "Nine - eleven", ett begrepp och en uppmärksammat angrepp på New York, i USA;s hjärta 2001, som tyvärr verkar berättiga USA till vedergällningar in absurdum.
På 10 år har mycket negativt hänt inom politiken i Sverige, till nackdel för utsatta och svaga grupper i samhället, samtid som E U har underminerat ekonomin i stora delar av Europa.
Anna Lindh hade en genuin grundkänsla för socialdemokratisk politik, men blev så småningom manipulerad av sina egna, hon liksom flera andra. Är det så att man blir fartblind i maktens korridorer?
Men jag tycker att hon var en fantastisk person i paritet med Olof Palme, Pierre Schori och Jan Eliason.
Tänker även på Annas barn i dag.
En sorgens och eftertankens dag...
söndag 30 juni 2013
Söndag, den sista i denna månaden juni.
Känner mig bluesig och stressad på samma gång.
Lyssnar på "Sommar" och Kristian Gidlund på radions P1.
Han berör mig på djupet med sin otroligt målande och utlämnande beskrivning av sin kamp för livet och sorg över att vara dödssjuk. Han är 29 år och döende i cancer.
Har svårt att komma på någon som har kunnat beskriva sina förberedelser inför och avsked på ett sådant känslomässigt sätt, utan sentimentalitet som blir kletig, hör jag hans underliggande smärta och ångest.
Vi ska alla dö och jag tror bl a för den sakens skull vi känner igen oss i hans sorg över allt man inte kommer att hinna göra i livet och han synliggör allt vackert och fantastiskt vi omges med i vårt liv.
Igenkänningsfaktorn blir stor och sorgen över de kära vi mist, i sjukdom eller av annan orsak.
Denna absurda känsla av meningslöshet.
Känner mig bluesig och stressad på samma gång.
Lyssnar på "Sommar" och Kristian Gidlund på radions P1.
Han berör mig på djupet med sin otroligt målande och utlämnande beskrivning av sin kamp för livet och sorg över att vara dödssjuk. Han är 29 år och döende i cancer.
Har svårt att komma på någon som har kunnat beskriva sina förberedelser inför och avsked på ett sådant känslomässigt sätt, utan sentimentalitet som blir kletig, hör jag hans underliggande smärta och ångest.
Vi ska alla dö och jag tror bl a för den sakens skull vi känner igen oss i hans sorg över allt man inte kommer att hinna göra i livet och han synliggör allt vackert och fantastiskt vi omges med i vårt liv.
Igenkänningsfaktorn blir stor och sorgen över de kära vi mist, i sjukdom eller av annan orsak.
Denna absurda känsla av meningslöshet.
lördag 29 juni 2013
Cimbalom Gallyas Lakatos Ernő ˝Csengő˝ cimbalmozik
Påminner väldigt mycket om min pappas spelstil!
Men denna man är mig veterligen ingen släkting!
Kärleksfullt smäktande toner från Ungern!
söndag 23 juni 2013
Detta skrev jag för ett år sedan och det är i allra högsta grad giltigt även idag...
Ett litet utdrag ur ett vanligt telefonsamtal mellan min mamma och mig: - Hej det är Ilona, hur mår du idag?
-Det är dåligt... jag sover bort mina dagar. Jaså du är hemma? Fick för mig att du var bortrest.
-Nej, jag sa ju att jag skulle vara hemma i midsommar!
-Ja men, jag glömmer ju hela tiden!!!(irriterat) Du måste förstå att jag glömmer hela tiden.
Jag har inte ätit något så jag blir ju så trött. Bara en "risifrutti" i dag!
-Ja men, sa du inte att du hade fått färskpotatis kokt från hemtjänsten?
-Jo det har jag ätit... en!
-Inget annat?
-Nej men jag har ju ingen aptit och så svårt att tugga. (skulle ringt tandläkaren så fort vintern var över...)
-Jag undrar om vi inte ska ta den där promenaden i din rullstol snart? Kanske idag? ( har inte velat vara ute på hela vintern och våren.)
-Nej, nej inte idag!
-Men när ska vi kunna göra det? Du vill inte planera någon dag innan och inte med så kort varsel som samma dag!
-Men jag ORKAR inte! Kan du inte förstå det? Jag orkar inte!
Så fortsätter det, dag efter dag. Och ständigt detta att jag inte förstår vad hon går igenom.
Jag känner mig så hjälplös och vet inte hur jag ska bete mig.
Jag vet att ålderdomen är förnedrande på många sätt, men hur hjälper man en person som ständigt gnäller men ändå inte, eller väldigt sällan vill ta emot hjälp?
Försöker att hantera det genom att tänka att hemtjänsten fixar det primära!
Periodvis har jag slagit knut på mig själv för att ge henne lite extra hemlagad mat, en liten bakelse eller blomma. Städat, handlat det ena eller andra till hemmet.
Men det är som att hon ändå inte vill ha min hjälp, trots allt gnäll. Hon visar aldrig någon uppskattning utan är som en omättlig fågelunge.
Jag kan i och för sig ofta mäta hennes allmäntillstånd på det viset att hon pratar och skojar och blir lite rödblommig efter att jag suttit hos henne en stund, men aldrig en moderlig reaktion eller nyfikenhet på resten av familjen eller livet utanför. Alltid med rollatorn emellan oss, - som ett skydd.
Annars hänger hon med i det allmänna nyhetsflödet och diskuterar gärna saker hon sett på tv eller läst i tidningar.
Kanske detta är alltför utelämnande om min mamma som fyller 89 år i år?
Hade först bara tänkt "skriva av mig" utan att publicera, men så tänker jag att detta är ett allmängiltigt tillstånd som säkert många andra känner igen sig i.
Mamma är inte tillräckligt dement för att få ett annat boende, men klarar inte längre av att laga mat och låter inte gärna någon från hemtjänst göra det för de kan inte laga mat, enligt henne! Och detta gäller det mesta i hennes tillvaro.
Vissa dagar är hon alert och ringer runt till hemtjänst, vårdcentral och kommunens biståndshandläggare, så de tror att hon alltid är piggelin och fixar allt själv och inte är tillräckligt dement för att vara i behov av mer omsorg!
Jag saknar de gamla ålderdomshemmen, dit de gamla kunde flytta in och få mat, omsorg och framför allt andra människor att samtala med! Min mormor hade det så de sista åren av sitt liv och visst tyckte jag att det var lite läskigt att besöka henne på hemmet när jag var ung, men när jag idag ser tillbaka på det så var det ett värdigare slut på ett liv, än denna undanstoppade tillvaro!
Vi är tre syskon i vår familj. Men det är bara jag som har en regelbunden kontakt med vår mamma, de andra har valt att inte ha någon kontakt alls eller skickar brev några gånger om året.
Ja... man får väl den relation man bygger antar jag och jag vet inte längre varför jag överhuvudtaget anstränger mig.
Kanske är det bara för att... helt enkelt.
Ett litet utdrag ur ett vanligt telefonsamtal mellan min mamma och mig: - Hej det är Ilona, hur mår du idag?
-Det är dåligt... jag sover bort mina dagar. Jaså du är hemma? Fick för mig att du var bortrest.
-Nej, jag sa ju att jag skulle vara hemma i midsommar!
-Ja men, jag glömmer ju hela tiden!!!(irriterat) Du måste förstå att jag glömmer hela tiden.
Jag har inte ätit något så jag blir ju så trött. Bara en "risifrutti" i dag!
-Ja men, sa du inte att du hade fått färskpotatis kokt från hemtjänsten?
-Jo det har jag ätit... en!
-Inget annat?
-Nej men jag har ju ingen aptit och så svårt att tugga. (skulle ringt tandläkaren så fort vintern var över...)
-Jag undrar om vi inte ska ta den där promenaden i din rullstol snart? Kanske idag? ( har inte velat vara ute på hela vintern och våren.)
-Nej, nej inte idag!
-Men när ska vi kunna göra det? Du vill inte planera någon dag innan och inte med så kort varsel som samma dag!
-Men jag ORKAR inte! Kan du inte förstå det? Jag orkar inte!
Så fortsätter det, dag efter dag. Och ständigt detta att jag inte förstår vad hon går igenom.
Jag känner mig så hjälplös och vet inte hur jag ska bete mig.
Jag vet att ålderdomen är förnedrande på många sätt, men hur hjälper man en person som ständigt gnäller men ändå inte, eller väldigt sällan vill ta emot hjälp?
Försöker att hantera det genom att tänka att hemtjänsten fixar det primära!
Periodvis har jag slagit knut på mig själv för att ge henne lite extra hemlagad mat, en liten bakelse eller blomma. Städat, handlat det ena eller andra till hemmet.
Men det är som att hon ändå inte vill ha min hjälp, trots allt gnäll. Hon visar aldrig någon uppskattning utan är som en omättlig fågelunge.
Jag kan i och för sig ofta mäta hennes allmäntillstånd på det viset att hon pratar och skojar och blir lite rödblommig efter att jag suttit hos henne en stund, men aldrig en moderlig reaktion eller nyfikenhet på resten av familjen eller livet utanför. Alltid med rollatorn emellan oss, - som ett skydd.
Annars hänger hon med i det allmänna nyhetsflödet och diskuterar gärna saker hon sett på tv eller läst i tidningar.
Kanske detta är alltför utelämnande om min mamma som fyller 89 år i år?
Hade först bara tänkt "skriva av mig" utan att publicera, men så tänker jag att detta är ett allmängiltigt tillstånd som säkert många andra känner igen sig i.
Mamma är inte tillräckligt dement för att få ett annat boende, men klarar inte längre av att laga mat och låter inte gärna någon från hemtjänst göra det för de kan inte laga mat, enligt henne! Och detta gäller det mesta i hennes tillvaro.
Vissa dagar är hon alert och ringer runt till hemtjänst, vårdcentral och kommunens biståndshandläggare, så de tror att hon alltid är piggelin och fixar allt själv och inte är tillräckligt dement för att vara i behov av mer omsorg!
Jag saknar de gamla ålderdomshemmen, dit de gamla kunde flytta in och få mat, omsorg och framför allt andra människor att samtala med! Min mormor hade det så de sista åren av sitt liv och visst tyckte jag att det var lite läskigt att besöka henne på hemmet när jag var ung, men när jag idag ser tillbaka på det så var det ett värdigare slut på ett liv, än denna undanstoppade tillvaro!
Vi är tre syskon i vår familj. Men det är bara jag som har en regelbunden kontakt med vår mamma, de andra har valt att inte ha någon kontakt alls eller skickar brev några gånger om året.
Ja... man får väl den relation man bygger antar jag och jag vet inte längre varför jag överhuvudtaget anstränger mig.
Kanske är det bara för att... helt enkelt.
lördag 15 juni 2013
Skriver mer sällan här ute, men tänker och reflekterar desto mer!
Är nu inne i en fas, där jag funderar över varför jag ska ha kvar denna blogg.
Det händer så pass mycket i mitt liv som delvis är för smärtsamt och känsligt ur flera perspektivför att "fläka ut" för allmän beskådan - i en blogg!
Att finnas här och på facebook, börjar för min del bli något som bör/ska omprövas igen och om igen!
Min blogg är inte särskilt välbesökt eller populär, vilket i och för sig inte varit mitt mål, men att hålla en ytlig generell nivå har inte heller legat för mig och att utlämna mig själv till allmän beskådan är en balansgång... inför släkt och vänner.
Så... i mellanmjölkens land återstår väder, inredning och natur...
Jag kommer snart att inse fullt ut, att detta är så pass meningslöst att jag stänger ner denna blogg...
fredag 31 maj 2013
Så blev det den sista Maj 2013!
Så vansinnigt fort denna månad svischat förbi och varje år är det likadant - Så mycket man vill och ska hinna!
Själv går jag på halvfart och borde på det viset ha mer tid till reflektion och återhämtning!
Men icke!
Kanske lite ändå... För jag börjar så smått samla ihop mina tankar och få lite struktur på ett och annat, nu när Maj månad tonar ut!
Välkommen ljuvliga Juni, när ännu mer ska göras för att fullborda den bästa av somrar!
Så vansinnigt fort denna månad svischat förbi och varje år är det likadant - Så mycket man vill och ska hinna!
Själv går jag på halvfart och borde på det viset ha mer tid till reflektion och återhämtning!
Men icke!
Kanske lite ändå... För jag börjar så smått samla ihop mina tankar och få lite struktur på ett och annat, nu när Maj månad tonar ut!
Välkommen ljuvliga Juni, när ännu mer ska göras för att fullborda den bästa av somrar!
fredag 10 maj 2013
Sköna Maj välkommen... äntligen!!!
Så befriande med nysopade gång- och cykel-vägar, alla träd som grönskar och vårblommor som slår ut!
Skulle vilja sätta mig i skogen hela dan och timma för timma iaktta hur naturen vaknar till liv och fullkomligt exploderar i grönska!
Samtidigt infinner sig en melankoli och stor trötthet jag inte behöver!
Nu vore det så skönt att göra allt det där jag inte orkat under den mörka kalla vintern, men min kropp vill inte hänga med.
Inte heller min själ som verkar leta i minnet efter "hur var det nu igen man gjorde"?
Dräneringen fortgår och jag avslutar allting som känns påfrestande och kravfyllt, oavsett om det är lustfyllt eller ej, på gott och ont.
Gör kortare utflykter med mina närmsta vänner.
Lite teater, någon middag och utställning känns lagom just nu.
Cykeln har börjat användas, även om jag inte litar riktigt på min gamla hoj, som börjar bli en smula opålitlig, med växlar som hoppar ur osv.
Så befriande med nysopade gång- och cykel-vägar, alla träd som grönskar och vårblommor som slår ut!
Skulle vilja sätta mig i skogen hela dan och timma för timma iaktta hur naturen vaknar till liv och fullkomligt exploderar i grönska!
Samtidigt infinner sig en melankoli och stor trötthet jag inte behöver!
Nu vore det så skönt att göra allt det där jag inte orkat under den mörka kalla vintern, men min kropp vill inte hänga med.
Inte heller min själ som verkar leta i minnet efter "hur var det nu igen man gjorde"?
Dräneringen fortgår och jag avslutar allting som känns påfrestande och kravfyllt, oavsett om det är lustfyllt eller ej, på gott och ont.
Gör kortare utflykter med mina närmsta vänner.
Lite teater, någon middag och utställning känns lagom just nu.
Cykeln har börjat användas, även om jag inte litar riktigt på min gamla hoj, som börjar bli en smula opålitlig, med växlar som hoppar ur osv.
fredag 26 april 2013
Ny stor "dipp" i den ständiga kampen mot min utbrändhets deppighet!
Har fört en ojämn kamp denna vinter, som på något sätt kulminerade i denna månad april!
Har verkligen kämpat och har haft så nära till att ge upp. Nu kanske jag har fått styrfart igen?
Svårt att veta vart det bär av. Behöver mycket mer sömn, fokus och stabilitet.
Få av mina nära och kära vet hur jag egentligen har det.
Orkar inte förklara och beskriva känslan, som bara gör dem nedstämda.
Försöker att hitta styrkan inom mig själv.
Vill så gärna ge dem positiv energi, men det är svårt att hålla den fasaden uppe, när allt är en kamp om att hålla huvudet ovanför vattenytan, samtidigt som jag brottas med /mot tiden som går...
Valborg närmar sig och jag ser med tillförsikt fram emot våren som sent om sider börjar ge sig tillkänna.
Kommer att bli en riktigt bra sommar, om jag får bestämma!
Har fört en ojämn kamp denna vinter, som på något sätt kulminerade i denna månad april!
Har verkligen kämpat och har haft så nära till att ge upp. Nu kanske jag har fått styrfart igen?
Svårt att veta vart det bär av. Behöver mycket mer sömn, fokus och stabilitet.
Få av mina nära och kära vet hur jag egentligen har det.
Orkar inte förklara och beskriva känslan, som bara gör dem nedstämda.
Försöker att hitta styrkan inom mig själv.
Vill så gärna ge dem positiv energi, men det är svårt att hålla den fasaden uppe, när allt är en kamp om att hålla huvudet ovanför vattenytan, samtidigt som jag brottas med /mot tiden som går...
Kommer att bli en riktigt bra sommar, om jag får bestämma!
måndag 22 april 2013
Två viktiga länkar om en av våra största sångerskors förnedrande tillvaro i dagens samhälle.
Hur är det möjligt?
http://annallan.se/Ann_Allans_hemsida/Anns_blogg/Poster/2013/4/19_Du_bad_mig_beratta_..._lilla_sangfagel.html
http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/
Hur är det möjligt?
http://annallan.se/Ann_Allans_hemsida/Anns_blogg/Poster/2013/4/19_Du_bad_mig_beratta_..._lilla_sangfagel.html
http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/
onsdag 10 april 2013
Romanska bågar
Tomas Tranströmer
 |
Inne i den väldiga romanska kyrkan
|
tisdag 2 april 2013
Musiken i mitt liv...
Vi diskuterade musikens betydelse på min arbetsplats, en lunchrast härom dagen.
Det var det som triggade i gång mina tankar och jag ska försöka formulera några ord om musikens betydelse för mig, vilket jag i samma stund inser är svårt just för att den betytt så oerhört mycket i mitt liv!
Jag blir ständigt påmind om dess stora inverkan och det är ungefär som att försöka beskriva vad det har betytt för någon att andas!
Ni märker ju att det reda från början är dömt att misslyckas!
Musiken bär hela mitt känsloregister och får mig att fortsätta tro på meningen med livet!
Låter kanske högtravande, men det vill gärna bli så, när jag nu ska försöka sätta ord på det!
För att kunna förstå min utgångspunkt så vill jag beskriva en del om min bakgrund.
Föddes ur kärlek av föräldrar som båda var musiker till professionen. Mamma var svensk dragspelerska och konstnärssjäl med många strängar på sin lyra och min far, född i Ungern, konservatorieutbildad på cymbalom och en virtuos på sitt instrument. Där började kärleken till musiken, som blev mitt allra första språk innan jag ens kunde uttrycka mig i ord.
Sedan kom det svenska språket och även en del på ungerska!
Minns så många musikrep hemma som jag är tacksam över att ha fått uppleva och det har verkligen präglat mig och gjort att jag automatiskt fått med mig t ex den svenska vistraditionen, schlagers från 1940- och 50-talet från mammas sida och även pappas speciella repertoire i ungersk tradition, med inslag av klassisk musik och operettmusik!
En enda nackdel med mina föräldrars profession var det långa turnérandet på sommarens folkparker som innebar att de var långt från oss barn och även de många helger när "alla andras" föräldrar var lediga...
Jag har märkt att många utgår mest från "sin" generations musik som den gällande och det som har format dem i livet. Allt annat är lite "out of line" vilket kanske inte är så konstigt, men jag har aldrig riktigt sett på musik på det viset, utan har med mig alltihop som en enda stor musikskatt!
Okej då, självklart kan även jag se och erkänna att jag har ett särskilt förhållande till den musiken som kom under mina tonårs intensivaste period, när nyfikenheten var maximal, men... bra musik är ändå alltid bra musik, eller hur?
Och på 1960-talet kom så många engelska och amerikanska och svenska popband fram, genom radioprogram med topplistor och det gav oss tonåringar en enorm inspiration att spela och det repades i många föräldrars garage under de åren vågar jag påstå! Mina största inspirationskällor av sångerskor den tiden, var Sandy Shaw, Petula Clark, Millie Jackson, Chaka Khan, Aretha Franklin, Barbra Streisand, Siw Malmqvist och Lill Lindfors m fl...
Sedan rullade det på och jag har sjungit på i hela mitt liv i olika konstellationer utan att ha haft det som min profession, mer än kortare perioder.
Som barn gick jag i s k sångklass och sjöng tidigt i kör och försökte lära mig noter i den kommunala sångklassen i Eriksdal och i Gamla Maria i Stockholm. Spelade fiol, gitarr och piano som barn utan något som helst tålamod och med nästan ingen framgång alls!
Senare på högstadiet lärde jag mig mycket av min underbara musiklärare Eric Backman, som tyvärr gått ur tiden. Han visade mig på en del av den klassiska musiken och även jazzens gränslösa yttringar. Minns bl a Jan Johanssons "Jazz på svenska", det var en mäktig upplevelse! Magister Backman sjöng själv i Eric Ericssons eminenta kör, Orfei Drängar och hade ofta något spännande att berätta för klassen, när de kommit hem efter någon turné!
Har senare skrivit en del egna visor och har då haft min gitarr till hjälp. Har som sagt inte haft tålamod att lära mig spela något instrument på allvar. Har alltid tagit min musikalitet förgiven och kanske gick det för lätt för mig att "bara" sjunga? Men rösten är ju faktiskt mitt instrument!
Nu, några år över 60 så har min röst börjat svika. Blev utbränd och fick problem med sköldkörteln för drygt 10 år sedan och det har påverkat min röstklang och mitt röstomfång är lika med noll! Det förminskar min livskvalitet när den "självklara" rösten ger vika, men det gäller att hitta nya uttryck för musiken. Sjunger lite grann i kör och lyssnar intensivt på olika musikstilar. Försöker förstå den nya tidens utryck, med varierande resultat!
Läste precis Tommy Körbergs bok; "Sjung tills du stupar" och måste lägga till ett Körberg citat:
"utan musik vore livet ett misstag, sa Nietzsche och han hade rätt.
För mig har musiken varit en själslig terapi, för oavsett hur mörkt livet varit och hur rastlös och inrutad jag känt mig har jag alltid vetat att det kan försvinna när jag sjunger.
Musiken är mitt redskap för att hålla mig upprätt."
slut på citat.
Utan någon som helst jämförelser i övrigt, så är det precis så även jag känner inför sången och musiken.
Med facit i hand så önskar jag att jag hade haft ett annat driv och en bättre självkänsla och gett det mer fokuserad tid, när det begav sig...
Men om jag får bestämma och mina förhoppningar går i lås, så jag har inte sjungit färdigt riktigt än!
Vi diskuterade musikens betydelse på min arbetsplats, en lunchrast härom dagen.
Det var det som triggade i gång mina tankar och jag ska försöka formulera några ord om musikens betydelse för mig, vilket jag i samma stund inser är svårt just för att den betytt så oerhört mycket i mitt liv!
Jag blir ständigt påmind om dess stora inverkan och det är ungefär som att försöka beskriva vad det har betytt för någon att andas!
Ni märker ju att det reda från början är dömt att misslyckas!
Musiken bär hela mitt känsloregister och får mig att fortsätta tro på meningen med livet!
Låter kanske högtravande, men det vill gärna bli så, när jag nu ska försöka sätta ord på det!
För att kunna förstå min utgångspunkt så vill jag beskriva en del om min bakgrund.
Föddes ur kärlek av föräldrar som båda var musiker till professionen. Mamma var svensk dragspelerska och konstnärssjäl med många strängar på sin lyra och min far, född i Ungern, konservatorieutbildad på cymbalom och en virtuos på sitt instrument. Där började kärleken till musiken, som blev mitt allra första språk innan jag ens kunde uttrycka mig i ord.
Sedan kom det svenska språket och även en del på ungerska!
Minns så många musikrep hemma som jag är tacksam över att ha fått uppleva och det har verkligen präglat mig och gjort att jag automatiskt fått med mig t ex den svenska vistraditionen, schlagers från 1940- och 50-talet från mammas sida och även pappas speciella repertoire i ungersk tradition, med inslag av klassisk musik och operettmusik!
En enda nackdel med mina föräldrars profession var det långa turnérandet på sommarens folkparker som innebar att de var långt från oss barn och även de många helger när "alla andras" föräldrar var lediga...
Jag har märkt att många utgår mest från "sin" generations musik som den gällande och det som har format dem i livet. Allt annat är lite "out of line" vilket kanske inte är så konstigt, men jag har aldrig riktigt sett på musik på det viset, utan har med mig alltihop som en enda stor musikskatt!
Okej då, självklart kan även jag se och erkänna att jag har ett särskilt förhållande till den musiken som kom under mina tonårs intensivaste period, när nyfikenheten var maximal, men... bra musik är ändå alltid bra musik, eller hur?
Och på 1960-talet kom så många engelska och amerikanska och svenska popband fram, genom radioprogram med topplistor och det gav oss tonåringar en enorm inspiration att spela och det repades i många föräldrars garage under de åren vågar jag påstå! Mina största inspirationskällor av sångerskor den tiden, var Sandy Shaw, Petula Clark, Millie Jackson, Chaka Khan, Aretha Franklin, Barbra Streisand, Siw Malmqvist och Lill Lindfors m fl...
Sedan rullade det på och jag har sjungit på i hela mitt liv i olika konstellationer utan att ha haft det som min profession, mer än kortare perioder.
Som barn gick jag i s k sångklass och sjöng tidigt i kör och försökte lära mig noter i den kommunala sångklassen i Eriksdal och i Gamla Maria i Stockholm. Spelade fiol, gitarr och piano som barn utan något som helst tålamod och med nästan ingen framgång alls!
Senare på högstadiet lärde jag mig mycket av min underbara musiklärare Eric Backman, som tyvärr gått ur tiden. Han visade mig på en del av den klassiska musiken och även jazzens gränslösa yttringar. Minns bl a Jan Johanssons "Jazz på svenska", det var en mäktig upplevelse! Magister Backman sjöng själv i Eric Ericssons eminenta kör, Orfei Drängar och hade ofta något spännande att berätta för klassen, när de kommit hem efter någon turné!
Har senare skrivit en del egna visor och har då haft min gitarr till hjälp. Har som sagt inte haft tålamod att lära mig spela något instrument på allvar. Har alltid tagit min musikalitet förgiven och kanske gick det för lätt för mig att "bara" sjunga? Men rösten är ju faktiskt mitt instrument!
Nu, några år över 60 så har min röst börjat svika. Blev utbränd och fick problem med sköldkörteln för drygt 10 år sedan och det har påverkat min röstklang och mitt röstomfång är lika med noll! Det förminskar min livskvalitet när den "självklara" rösten ger vika, men det gäller att hitta nya uttryck för musiken. Sjunger lite grann i kör och lyssnar intensivt på olika musikstilar. Försöker förstå den nya tidens utryck, med varierande resultat!
Läste precis Tommy Körbergs bok; "Sjung tills du stupar" och måste lägga till ett Körberg citat:
"utan musik vore livet ett misstag, sa Nietzsche och han hade rätt.
För mig har musiken varit en själslig terapi, för oavsett hur mörkt livet varit och hur rastlös och inrutad jag känt mig har jag alltid vetat att det kan försvinna när jag sjunger.
Musiken är mitt redskap för att hålla mig upprätt."
slut på citat.
Utan någon som helst jämförelser i övrigt, så är det precis så även jag känner inför sången och musiken.
Med facit i hand så önskar jag att jag hade haft ett annat driv och en bättre självkänsla och gett det mer fokuserad tid, när det begav sig...
Men om jag får bestämma och mina förhoppningar går i lås, så jag har inte sjungit färdigt riktigt än!
Håller
du fast vid saker som du inte mår bra av?
Om
du släpper taget om sådant som inte gynnar dig kommer ditt liv kännas mycket
lättare.
De här 15 sakerna kan du släppa taget om för att bli lyckligare.
1. Ditt behov av att alltid ha rätt
Har du behov av att alltid ha rätt, trots att det påverkar både dig och din omgivning? När du känner behov av att ge dig in i en strid om vem som har rätt och vem som har fel, ställ dig själv frågan: "Är det värt att lägga min energi på det här?”
De här 15 sakerna kan du släppa taget om för att bli lyckligare.
1. Ditt behov av att alltid ha rätt
Har du behov av att alltid ha rätt, trots att det påverkar både dig och din omgivning? När du känner behov av att ge dig in i en strid om vem som har rätt och vem som har fel, ställ dig själv frågan: "Är det värt att lägga min energi på det här?”
2. Ditt behov av kontroll
Ge upp ditt behov av att kontrollera allt som händer dig och din omgivning. Oavsett om det handlar om familj och vänner eller tillfälliga kontakter - låta dem vara. När du låter allt och alla vara precis som de är, kommer du uppleva hur mycket bättre du mår.
Ge upp ditt behov av att kontrollera allt som händer dig och din omgivning. Oavsett om det handlar om familj och vänner eller tillfälliga kontakter - låta dem vara. När du låter allt och alla vara precis som de är, kommer du uppleva hur mycket bättre du mår.
3. Ditt behov av att skylla på andra
Ge upp ditt behov av att skylla på andra för vad du har och inte har, och för vad du känner och inte känner. Ge inte bort din kraft. Använd den istället för att ta ansvar för ditt liv.
Ge upp ditt behov av att skylla på andra för vad du har och inte har, och för vad du känner och inte känner. Ge inte bort din kraft. Använd den istället för att ta ansvar för ditt liv.
4. Ditt behov av att döma dig själv
Ingen mår bra av negativa och självkritiska tankar. Tro inte allt som din hjärna säger - särskilt inte om det är negativt eller självkritiskt. Du är mycket bättre än så!
Ingen mår bra av negativa och självkritiska tankar. Tro inte allt som din hjärna säger - särskilt inte om det är negativt eller självkritiskt. Du är mycket bättre än så!
5. Dina föreställningar om att du inte
kan
Ge upp dina tankar om vad du kan eller inte kan göra, och om vad som är möjligt eller omöjligt. Låt inte dina föreställningar om din förmåga hålla dig kvar på ett ställe du inte vill vara på. Prova dina vingar och flyg!
Ge upp dina tankar om vad du kan eller inte kan göra, och om vad som är möjligt eller omöjligt. Låt inte dina föreställningar om din förmåga hålla dig kvar på ett ställe du inte vill vara på. Prova dina vingar och flyg!
6. Gnäll och klagan
Ge upp ditt behov av att klaga på de människor och situationer som gör dig olycklig. Ingen situation eller människa kan göra dig olycklig - om du inte tillåter det. Det är inte situationen som utlöser känslorna inom dig, utan hur du väljer att se på den. Använd kraften i det positiva tänkandet.
Ge upp ditt behov av att klaga på de människor och situationer som gör dig olycklig. Ingen situation eller människa kan göra dig olycklig - om du inte tillåter det. Det är inte situationen som utlöser känslorna inom dig, utan hur du väljer att se på den. Använd kraften i det positiva tänkandet.
7. Ditt behov av att kritisera andra
Ge upp ditt behov av att kritisera människor som är annorlunda än du. Vi är alla olika, men ändå lika. Vi vill alla vara lyckliga. Vi vill alla älska och bli älskade. Vi har alla drömmar.
Ge upp ditt behov av att kritisera människor som är annorlunda än du. Vi är alla olika, men ändå lika. Vi vill alla vara lyckliga. Vi vill alla älska och bli älskade. Vi har alla drömmar.
8. Ditt behov av att imponera på andra
Sluta försöka vara någon som inte är du för att vara andra till lags. När du tar av dig din mask, och accepterar och älskar dig precis som du är, kommer du att dra till dig människor som tycker om dig precis som du är.
Sluta försöka vara någon som inte är du för att vara andra till lags. När du tar av dig din mask, och accepterar och älskar dig precis som du är, kommer du att dra till dig människor som tycker om dig precis som du är.
9. Ditt motstånd till förändring
Du kan bara förändra ditt liv genom att ta dig från A till B. Följ din lycka och omfamna förändringen. Det kommer både du och din omgivning att må bra av.
Du kan bara förändra ditt liv genom att ta dig från A till B. Följ din lycka och omfamna förändringen. Det kommer både du och din omgivning att må bra av.
10. Ditt behov av att döma andra
Sluta döma saker och personer som du tycker är konstiga eller annorlunda. Prova istället att öppna ditt sinne. Wayne Dyer var medveten att kunskap kommer ur ett öppet sinne: "Den högsta formen av okunskap är när du avfärdar något du inte vet någonting om."
Sluta döma saker och personer som du tycker är konstiga eller annorlunda. Prova istället att öppna ditt sinne. Wayne Dyer var medveten att kunskap kommer ur ett öppet sinne: "Den högsta formen av okunskap är när du avfärdar något du inte vet någonting om."
11. Dina rädslor
Rädsla är bara en illusion. Rädsla existerar inte – det är du som skapar den i ditt sinne. Om du är trygg i din inre värld, finns det inget att vara rädd för i din yttre värld. Franklin D. Roosevelt var medveten om att inre trygghet är nyckeln till lycka: "Det enda vi har att frukta är fruktan själv."
Rädsla är bara en illusion. Rädsla existerar inte – det är du som skapar den i ditt sinne. Om du är trygg i din inre värld, finns det inget att vara rädd för i din yttre värld. Franklin D. Roosevelt var medveten om att inre trygghet är nyckeln till lycka: "Det enda vi har att frukta är fruktan själv."
12. Dina ursäkter
Många gånger begränsar vi oss själva på grund av alla de ursäkter vi använder. Istället för att arbeta på att förbättra oss själva och våra liv, ljuger vi för oss själva med hjälp av olika ursäkter. Ursäkter som i de flesta fall inte ens är verkliga.
Många gånger begränsar vi oss själva på grund av alla de ursäkter vi använder. Istället för att arbeta på att förbättra oss själva och våra liv, ljuger vi för oss själva med hjälp av olika ursäkter. Ursäkter som i de flesta fall inte ens är verkliga.
13. Ditt förflutna
Många lever i det förflutna genom att älta eller drömma sig tillbaka. Var närvarande i allt du gör och njut av livet. När allt kommer omkring är nuet det enda vi har. Ha en tydlig vision för framtiden, men var alltid närvarande i nuet.
Många lever i det förflutna genom att älta eller drömma sig tillbaka. Var närvarande i allt du gör och njut av livet. När allt kommer omkring är nuet det enda vi har. Ha en tydlig vision för framtiden, men var alltid närvarande i nuet.
14. Ditt beroende av din omgivning
Din omgivning förändras ständigt. Ändå är det många som söker lyckan i sin omgivning. Det ögonblick du slutar tro att andra ska göra dig lycklig, eller att du måste uppnå en viss status eller ha vissa saker för att bli lycklig, kommer du att känna lycka och frid. Sök lyckan inom dig.
Din omgivning förändras ständigt. Ändå är det många som söker lyckan i sin omgivning. Det ögonblick du slutar tro att andra ska göra dig lycklig, eller att du måste uppnå en viss status eller ha vissa saker för att bli lycklig, kommer du att känna lycka och frid. Sök lyckan inom dig.
15. Att leva utifrån andra människors
förväntningar
Alldeles för många av oss lever ett liv som inte är vårt eget. Vi lever ett liv utifrån vad andra tycker är bäst för oss. Föräldrar, vänner, samhället o.s.v. Vi är så upptagna med att leva upp till andras förväntningar, att vi ignorerar vår inre röst. Vi frågar oss inte vad som gör oss lyckliga, vad vi vill och vad vi behöver. Vi glömmer oss själva. Ditt liv är här - just nu. Lev det, ta kontroll över det, och framför allt - låta inte andra människors åsikter komma i vägen för dig.
Alldeles för många av oss lever ett liv som inte är vårt eget. Vi lever ett liv utifrån vad andra tycker är bäst för oss. Föräldrar, vänner, samhället o.s.v. Vi är så upptagna med att leva upp till andras förväntningar, att vi ignorerar vår inre röst. Vi frågar oss inte vad som gör oss lyckliga, vad vi vill och vad vi behöver. Vi glömmer oss själva. Ditt liv är här - just nu. Lev det, ta kontroll över det, och framför allt - låta inte andra människors åsikter komma i vägen för dig.
Saker
som skiljer lyckliga människor från olyckliga människor.
1. Kärlek eller rädsla som drivkraft
Lyckliga människor styrs inte av rädslor och negativa tankar. De styrs av kärlek, passion, engagemang och medkänsla. De ser varje ögonblick, varje utmaning och varje person som en möjlighet att lära mer om sig själva och världen omkring dem.
Lyckliga människor styrs inte av rädslor och negativa tankar. De styrs av kärlek, passion, engagemang och medkänsla. De ser varje ögonblick, varje utmaning och varje person som en möjlighet att lära mer om sig själva och världen omkring dem.
2. Acceptera eller göra motstånd
Lyckliga människor vet att de inte kan förändra en situation genom att göra motstånd. De vet att bara acceptans kan leda till förändring och att de kan lära sig något av varje situation. När något otrevligt händer vet de att motstånd kommer att förvärra situationen. De frågar istället sig själva: "- Vad kan jag lära mig av detta?” och "- Hur kan jag göra det här bättre?" De går går ur en situation med fokus på det positiva i stället för det negativa.
Lyckliga människor vet att de inte kan förändra en situation genom att göra motstånd. De vet att bara acceptans kan leda till förändring och att de kan lära sig något av varje situation. När något otrevligt händer vet de att motstånd kommer att förvärra situationen. De frågar istället sig själva: "- Vad kan jag lära mig av detta?” och "- Hur kan jag göra det här bättre?" De går går ur en situation med fokus på det positiva i stället för det negativa.
3. Förlåta eller inte förlåta
Lyckliga människor vet att de inte mår bra av att hålla fast vid ilska. De väljer att förlåta och släppa taget, och förstår att förlåtelse är en gåva de först och främst ger till sig själva.
Att ilska drabbar oss själva talade Buddha om:
“Holding on to anger is like grasping a hot coal with the intent of throwing it at someone else; you are the one who gets burned.”
Lyckliga människor vet att de inte mår bra av att hålla fast vid ilska. De väljer att förlåta och släppa taget, och förstår att förlåtelse är en gåva de först och främst ger till sig själva.
Att ilska drabbar oss själva talade Buddha om:
“Holding on to anger is like grasping a hot coal with the intent of throwing it at someone else; you are the one who gets burned.”
4. Tillit eller tvivel
De känner tillit till sig själva och människorna i sin omgivning. Lyckliga människor vet att negativa tankar om andra blir självuppfyllande profetior, och behandlar därför alla med kärlek, värdighet och respekt. Dessa människor talade även Mark Twain om: "Håll er borta från människor som försöker förringa dina ambitioner. Små människor gör alltid det, men de riktigt stora människorna får dig att känna att du också kan bli stor."
5. Mening eller framgång
De gör saker i livet som ger mening. Lyckliga människor har anammat Wayne Dyers filosofi: ”Gör det du älskar för att få lycka och överflöd i ditt liv". De lever ett liv som styrs av sitt hjärta, snarare än ett liv som vårt moderna samhälle definierat som framgångsrikt. Egentligen finns ingen skillnad mellan mening och framgång, för lyckliga människor vet att när de motiveras av sitt hjärta och inte av pengar, kommer framgången automatiskt.
De gör saker i livet som ger mening. Lyckliga människor har anammat Wayne Dyers filosofi: ”Gör det du älskar för att få lycka och överflöd i ditt liv". De lever ett liv som styrs av sitt hjärta, snarare än ett liv som vårt moderna samhälle definierat som framgångsrikt. Egentligen finns ingen skillnad mellan mening och framgång, för lyckliga människor vet att när de motiveras av sitt hjärta och inte av pengar, kommer framgången automatiskt.
6. Belöna eller kritisera
Lyckliga människor vet att om de gör motstånd, kommer det de kämpar mot inte bara stanna kvar, det kommer även att växa och bli större. Det var därför Moder Teresa aldrig gick demonstrationståg mot krig. Hon gick i fredståg.
Lyckliga människor vet att om de gör motstånd, kommer det de kämpar mot inte bara stanna kvar, det kommer även att växa och bli större. Det var därför Moder Teresa aldrig gick demonstrationståg mot krig. Hon gick i fredståg.
7. Utmaning eller problem
Lyckliga människor ser problem som utmaningar och uttrycker sin tacksamhet över dem. De förstår att bakom varje problem finns nya möjligheter, som får dem att växa och utvecklas.
Lyckliga människor ser problem som utmaningar och uttrycker sin tacksamhet över dem. De förstår att bakom varje problem finns nya möjligheter, som får dem att växa och utvecklas.
8. Givmild eller självisk
Lyckliga människor drivs inte av makt eller egoism, utan av att ge kärlek till sin omgivning. De försöker att ge det bästa av dem själva och att göra andra människor lyckliga.
Lyckliga människor drivs inte av makt eller egoism, utan av att ge kärlek till sin omgivning. De försöker att ge det bästa av dem själva och att göra andra människor lyckliga.
9. Balans eller obalans
De försöker att uppnå balans och lycka inom alla områden i sitt liv.
De försöker att uppnå balans och lycka inom alla områden i sitt liv.
10. Drömma stort eller litet
Lyckliga människor har stora drömmar och visioner, och lyssnar alltid på sitt hjärta och sin intuition.
Lyckliga människor har stora drömmar och visioner, och lyssnar alltid på sitt hjärta och sin intuition.
11. Kärleksfull eller inte kärleksfull
De är kärleksfulla mot både sig själva och andra. Lyckliga människor förstår kraften i att acceptera sig själva, förlåta sig själva och uppskatta sig själva.
De är kärleksfulla mot både sig själva och andra. Lyckliga människor förstår kraften i att acceptera sig själva, förlåta sig själva och uppskatta sig själva.
12. Tacksamhet eller otacksamhet
De har en förmåga att se det vackra i allt, och att känna tacksamhet över allt de möter.
De har en förmåga att se det vackra i allt, och att känna tacksamhet över allt de möter.
13. Närvaro eller frånvaro
Lyckliga människor uppskattar vad de har och vet hur man lever i nuet, men har fortfarande stora drömmar om framtiden.
Lyckliga människor uppskattar vad de har och vet hur man lever i nuet, men har fortfarande stora drömmar om framtiden.
14. Positiv eller negativ
De har en positiv syn på livet och allt som händer dem.
De har en positiv syn på livet och allt som händer dem.
15. Ansvar eller ursäkter
Lyckliga människor tar ansvar för sina liv och skyller sällan på någon annan. De vet att de ger bort sin kraft när de gör någon annan ansvarig för något som händer i deras liv. De väljer istället att behålla kontrollen över sitt liv och ta ansvar för allt som händer dem.
Lyckliga människor tar ansvar för sina liv och skyller sällan på någon annan. De vet att de ger bort sin kraft när de gör någon annan ansvarig för något som händer i deras liv. De väljer istället att behålla kontrollen över sitt liv och ta ansvar för allt som händer dem.
onsdag 6 februari 2013
söndag 20 januari 2013
Så klockren betraktelse av den krassa verkligheten och Af;s myndighetsmissbruk som kränker människor redan stukade av arbetslöshet och tydligen så fortgår detta i ännu större utsträckning idag. Jag var med om exakt samma sak för c:a 7 år sedan och det fungerade inte då heller!
Ett syniskt sätt att dribbla med statestik och praktikplatser som aldrig leder till anställning.
Läs den välskrivna artikeln!
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tonen-i-brevet-ar-hotfull-nu-ar-jag-kallad
Ett syniskt sätt att dribbla med statestik och praktikplatser som aldrig leder till anställning.
Läs den välskrivna artikeln!
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tonen-i-brevet-ar-hotfull-nu-ar-jag-kallad
lördag 19 januari 2013
I dag skiner solen från en klarblå himmel, men temperaturen kröp ner till -23 grader på min termometer när jag vaknade i morse och då valde jag att stanna inne och titta ut genom mitt fönster på allt det vackra! Lederna värker och det är alldeles för kallt för mig idag!
Har svårt att släppa veckans inflammerade debatt om den s k barnfattigdomen i Sverige. Janne Josefssons avsikt med sitt program "Uppdrag granskning" om jag verkligen försöker höra vad han säger (och jag tycker att han lyckas med det) är att komma åt och just granska några stora insamlingskontons uppsåt och varför de använder sig onyanserat av uttryck som barnfattigdom om både svenskar och afrikaner, vilket är en väsentlig skillnad på livsvillkor! Kattis Ahlgren, ordförande för BRIS, erkänner att formuleringen var felaktig och har tagit bort den, vilket hon ska ha all kred för. Medan företrädare för andra konton valde att gå till mot-attack i U G och efterföljande program Debatt och t o m ljuga, vilket naturligtvis bara gör det hela ännu värre!
Om man hävdar att barn i sverige inte får äta sig mätta eller inte har vinterkläder så är det mer en social fråga än en pengabrist det handlar om. Barn far illa över allt i vårt land oavsett ekonomiska förutsättningar, på grund av missbrukande eller allmänt frånvarande vuxna och där har vi sett gång på gång hur sociala myndigheter gömt huvudet i sanden.
Märker i media hur debatten om själva sakfrågan far iväg och utnyttjas av olika gruppers syften och jag blir så trött...
Ämnet är väldigt känsligt för den det berör. Att känna sig fattig är ett bevis på att man har misslyckats och att det är något "fel" på en som inte hänger med i karriären eller någonsin kommit in i den. Att inte ens få ett arbete med skälig lön och känna att man på allvar gör nytta, är en avgörande vattendelare i vårt samhälle.
Högern talar om att det ska löna sig att arbeta, vilket är en självklarhet! Men då måste det ges förutsättningar för riktiga anställningar och arbeten med skäliga löner för vuxna människor, inga slavliknande praktikplatser och "åtgärder" där inte några formella löneavtal gäller.
En viktig samhällsfråga och ett faktum är att inkomstklyftorna ökar dramatiskt i vårt land och med Alliansens styre har de rika blivit rikare och de fattiga fattigare, vilket är och alltid har varit moderaternas syfte och främsta mål, så de har lyckats och vi får vad ni röstat på!
Har svårt att släppa veckans inflammerade debatt om den s k barnfattigdomen i Sverige. Janne Josefssons avsikt med sitt program "Uppdrag granskning" om jag verkligen försöker höra vad han säger (och jag tycker att han lyckas med det) är att komma åt och just granska några stora insamlingskontons uppsåt och varför de använder sig onyanserat av uttryck som barnfattigdom om både svenskar och afrikaner, vilket är en väsentlig skillnad på livsvillkor! Kattis Ahlgren, ordförande för BRIS, erkänner att formuleringen var felaktig och har tagit bort den, vilket hon ska ha all kred för. Medan företrädare för andra konton valde att gå till mot-attack i U G och efterföljande program Debatt och t o m ljuga, vilket naturligtvis bara gör det hela ännu värre!
Om man hävdar att barn i sverige inte får äta sig mätta eller inte har vinterkläder så är det mer en social fråga än en pengabrist det handlar om. Barn far illa över allt i vårt land oavsett ekonomiska förutsättningar, på grund av missbrukande eller allmänt frånvarande vuxna och där har vi sett gång på gång hur sociala myndigheter gömt huvudet i sanden.
Märker i media hur debatten om själva sakfrågan far iväg och utnyttjas av olika gruppers syften och jag blir så trött...
Ämnet är väldigt känsligt för den det berör. Att känna sig fattig är ett bevis på att man har misslyckats och att det är något "fel" på en som inte hänger med i karriären eller någonsin kommit in i den. Att inte ens få ett arbete med skälig lön och känna att man på allvar gör nytta, är en avgörande vattendelare i vårt samhälle.
Högern talar om att det ska löna sig att arbeta, vilket är en självklarhet! Men då måste det ges förutsättningar för riktiga anställningar och arbeten med skäliga löner för vuxna människor, inga slavliknande praktikplatser och "åtgärder" där inte några formella löneavtal gäller.
En viktig samhällsfråga och ett faktum är att inkomstklyftorna ökar dramatiskt i vårt land och med Alliansens styre har de rika blivit rikare och de fattiga fattigare, vilket är och alltid har varit moderaternas syfte och främsta mål, så de har lyckats och vi får vad ni röstat på!
Fredag...
En vecka som har gått i komans tecken för min del.
Drabbades av magsjuka i början på veckan och på den vägen är det. Utmattad, hostig, värk i leder, tinnitus och öronsus är några av följdverkningarna.
Har kunnat vila, se på tv, lyssna på radio och läst en massa, mest på nätet och konstaterar mitt i allt ihop att det verkligen gått inflation i skitprogram på tv!
Jag undrar över hur många tv-program jag sett med matlagning eller där s k kända personer av olika kaliber sitter och äter och "öppnar" sitt hjärta! Jag har svårt att tycka att det är intressant. Kanske de första tjugo programmen var kul men inte det tjugo-första!
Däremot uppskattar jag svt och kunskapskanalens suveräna och spännande dokumentärer om olika människoöden.
Ute har vintern fått sitt fasta grepp om oss och det har snöat ett par decimeter under veckan och idag är det -13 grader.
En vecka som har gått i komans tecken för min del.
Drabbades av magsjuka i början på veckan och på den vägen är det. Utmattad, hostig, värk i leder, tinnitus och öronsus är några av följdverkningarna.
Har kunnat vila, se på tv, lyssna på radio och läst en massa, mest på nätet och konstaterar mitt i allt ihop att det verkligen gått inflation i skitprogram på tv!
Jag undrar över hur många tv-program jag sett med matlagning eller där s k kända personer av olika kaliber sitter och äter och "öppnar" sitt hjärta! Jag har svårt att tycka att det är intressant. Kanske de första tjugo programmen var kul men inte det tjugo-första!
Däremot uppskattar jag svt och kunskapskanalens suveräna och spännande dokumentärer om olika människoöden.
Ute har vintern fått sitt fasta grepp om oss och det har snöat ett par decimeter under veckan och idag är det -13 grader.
söndag 13 januari 2013
Om du inte redan har gjort det kan jag rekommendera dig att se dokumentären, "Searching for Sugarman"!
En fantastisk dokumentär, inte bara om mannen Sixto Rodriguez bosatt i Detriot, Amerika som blev superkänd i sydafrika under 1970-talet utan att själv veta om det, utan det är verkligen ett levnadsöde som är allmänmänskligt och berör på djupet! Se den!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)