Isbildning även i själen

Svårt att skriva något när krampen brer ut sig inom mig.

Vet inte ens om det är så mycket mening med att lägga ut sina själsliga kval här ute. Vem vill jag egentligen nå med det?
Det mesta är svårhanterligt just nu.
Vill inte ha någon "kvickfix" i form av seratoninhöjare utan om det nu är så att min faktiska tillvaro hela tiden får mig på fall, så är det väl den jag måste förändra och ta i tu med?

Men sakers tillstånd och min oförmåga att se hur jag radikalt ska kunna förändra min livssituation gör att min uppgivenhet blir en av de största hindren och orsaken till min forsatt depressiva hållning.

Har bl.a försökt med Mia Thörnqvists käcka förslag att varje morgon le brett åt min egen spegelbild, men det håller inte längre! Mitt leende blir mer och mer en ful grimasch och min magkänsla vill inte vara med och leka, när ångest och stress driver gäck med mig.

Allt blir till en ond cirkel som jag inte klarar av att ta mig ur och jag känner mig inte nämnvärt påfylld någonstans ifrån.

För var gång det brister, så känns det som om jag urholkas... lite till och ännu lite till...

Som när vattnet urholkar stenen.

Och sedan... när vattnet fryser till is, sprängs stenen.

Och åren går...



Link