Musiken i mitt liv...

Vi diskuterade musikens betydelse på min arbetsplats, en lunchrast härom dagen.
Det var det som triggade i gång mina tankar och jag ska försöka formulera några ord om musikens betydelse för mig, vilket jag i samma stund inser är svårt just för att den betytt så oerhört mycket i mitt liv!
Jag blir ständigt påmind om dess stora inverkan och det är ungefär som att försöka beskriva vad det har betytt för någon att andas!

Ni märker ju att det reda från början är dömt att misslyckas!

Musiken bär hela mitt känsloregister och får mig att fortsätta tro på meningen med livet!
Låter kanske högtravande, men det vill gärna bli så, när jag nu ska försöka sätta ord på det!

För att kunna förstå min utgångspunkt så vill jag beskriva en del om min bakgrund.
Föddes ur kärlek av föräldrar som båda var musiker till professionen. Mamma var svensk dragspelerska och konstnärssjäl med många strängar på sin lyra och min far, född i Ungern, konservatorieutbildad på cymbalom och en virtuos på sitt instrument. Där började kärleken till musiken, som blev mitt allra första språk innan jag ens kunde uttrycka mig i ord.
Sedan kom det svenska språket och även en del på ungerska!
Minns så många musikrep hemma som jag är tacksam över att ha fått uppleva och det har verkligen präglat mig och gjort att jag automatiskt fått med mig t ex den svenska vistraditionen, schlagers från 1940- och 50-talet från mammas sida och även pappas speciella repertoire i ungersk tradition, med inslag av klassisk musik och operettmusik!

En enda nackdel med mina föräldrars profession var det långa turnérandet på sommarens folkparker  som innebar att de var långt från oss barn och även de många helger när "alla andras" föräldrar var lediga...

Jag har märkt att många utgår mest från  "sin" generations musik som den gällande och det som har format dem i livet. Allt annat är lite "out of line" vilket kanske inte är så konstigt, men jag har aldrig riktigt sett på musik på det viset, utan har med mig alltihop som en enda stor musikskatt!

Okej då, självklart kan även jag se och erkänna att jag har ett särskilt förhållande till den musiken som kom under mina tonårs intensivaste period, när nyfikenheten var maximal, men... bra musik är ändå alltid bra musik, eller hur?
Och på 1960-talet kom så många engelska och amerikanska och svenska popband fram, genom radioprogram med topplistor och det gav oss tonåringar en enorm inspiration att spela och det repades i många föräldrars garage under de åren vågar jag påstå! Mina största inspirationskällor av sångerskor den tiden, var Sandy Shaw, Petula Clark, Millie Jackson, Chaka Khan, Aretha Franklin, Barbra Streisand, Siw Malmqvist och Lill Lindfors m fl...
Sedan rullade det på och jag har sjungit på i hela mitt liv i olika konstellationer utan att ha haft det som min profession, mer än kortare perioder.

Som barn gick jag i s k sångklass och sjöng tidigt i kör och försökte lära mig noter i den kommunala sångklassen i Eriksdal och i Gamla Maria i Stockholm. Spelade fiol, gitarr och piano som barn utan något som helst tålamod och med nästan ingen framgång alls!
Senare på högstadiet lärde jag mig mycket av min underbara musiklärare Eric Backman, som tyvärr gått ur tiden. Han visade mig på en del av den klassiska musiken och även jazzens gränslösa yttringar. Minns bl a Jan Johanssons "Jazz på svenska", det var en mäktig upplevelse! Magister Backman sjöng själv i Eric Ericssons eminenta kör, Orfei Drängar och hade ofta något spännande att berätta för klassen, när de kommit hem efter någon turné!

Har senare skrivit en del egna visor och har då haft min gitarr till hjälp. Har som sagt inte haft tålamod att lära mig spela något instrument på allvar. Har alltid tagit min musikalitet förgiven och kanske gick det för lätt för mig att "bara" sjunga? Men rösten är ju faktiskt mitt instrument!

Nu, några år över 60 så har min röst börjat svika. Blev utbränd och fick problem med sköldkörteln för drygt 10 år sedan och det har påverkat min röstklang och mitt röstomfång är lika med noll! Det förminskar min livskvalitet när den "självklara" rösten ger vika, men det gäller att hitta nya uttryck för musiken. Sjunger lite grann i kör och lyssnar intensivt på olika musikstilar. Försöker förstå den nya tidens utryck, med varierande resultat!

Läste precis Tommy Körbergs bok; "Sjung tills du stupar" och måste lägga till ett Körberg citat:
"utan musik vore livet ett misstag, sa Nietzsche och han hade rätt.
För mig har musiken varit en själslig terapi, för oavsett hur mörkt livet varit och hur rastlös och inrutad jag känt mig har jag alltid vetat att det kan försvinna när jag sjunger.
Musiken är mitt redskap för att hålla mig upprätt."
slut på citat.

Utan någon som helst jämförelser i övrigt, så är det precis så även jag känner inför sången och musiken.
Med facit i hand så önskar jag att jag hade haft ett annat driv och en bättre självkänsla och gett det mer fokuserad tid, när det begav sig...
Men om jag får bestämma och mina förhoppningar går i lås, så jag har inte sjungit färdigt riktigt än!