Söndag, den sista i denna månaden juni.

Känner mig bluesig och stressad på samma gång.

Lyssnar på "Sommar" och Kristian Gidlund på radions P1.
Han berör mig på djupet med sin otroligt målande och utlämnande beskrivning av sin kamp för livet och sorg över att vara dödssjuk. Han är 29 år och döende i cancer.
Har svårt att komma på någon som har kunnat beskriva sina förberedelser inför och avsked på ett sådant känslomässigt sätt, utan sentimentalitet som blir kletig, hör jag hans underliggande smärta och ångest. 

Vi ska alla dö och jag tror bl a för den sakens skull vi känner igen oss i hans sorg över allt man inte kommer att hinna göra i livet och han synliggör allt vackert och fantastiskt vi omges med i vårt liv.

Igenkänningsfaktorn blir stor och sorgen över de kära vi mist, i sjukdom eller av annan orsak.

Denna absurda känsla av meningslöshet.