Söndag, den sista i denna månaden juni.

Känner mig bluesig och stressad på samma gång.

Lyssnar på "Sommar" och Kristian Gidlund på radions P1.
Han berör mig på djupet med sin otroligt målande och utlämnande beskrivning av sin kamp för livet och sorg över att vara dödssjuk. Han är 29 år och döende i cancer.
Har svårt att komma på någon som har kunnat beskriva sina förberedelser inför och avsked på ett sådant känslomässigt sätt, utan sentimentalitet som blir kletig, hör jag hans underliggande smärta och ångest. 

Vi ska alla dö och jag tror bl a för den sakens skull vi känner igen oss i hans sorg över allt man inte kommer att hinna göra i livet och han synliggör allt vackert och fantastiskt vi omges med i vårt liv.

Igenkänningsfaktorn blir stor och sorgen över de kära vi mist, i sjukdom eller av annan orsak.

Denna absurda känsla av meningslöshet.

Cimbalom Gallyas Lakatos Ernő ˝Csengő˝ cimbalmozik

Påminner väldigt mycket om min pappas spelstil!
Men denna man är mig veterligen ingen släkting!
Kärleksfullt smäktande toner från Ungern!

Detta skrev jag för ett år sedan och det är i allra högsta grad giltigt även idag...

Ett litet utdrag ur ett vanligt telefonsamtal mellan min mamma och mig: - Hej det är Ilona, hur mår du idag?
-Det är dåligt... jag sover bort mina dagar. Jaså du är hemma? Fick för mig att du var bortrest.

-Nej, jag sa ju att jag skulle vara hemma i midsommar!

-Ja men, jag glömmer ju hela tiden!!!(irriterat) Du måste förstå att jag glömmer hela tiden.
Jag har inte ätit något så jag blir ju så trött. Bara en "risifrutti" i dag!

-Ja men, sa du inte att du hade fått färskpotatis kokt från hemtjänsten?
 
-Jo det har jag ätit... en!

-Inget annat?

-Nej men jag har ju ingen aptit och så svårt att tugga. (skulle ringt tandläkaren så fort vintern var över...)

-Jag undrar om vi inte ska ta den där promenaden i din rullstol snart? Kanske idag? ( har inte velat vara ute på hela vintern och våren.)

-Nej, nej inte idag!

-Men när ska vi kunna göra det? Du vill inte planera någon dag innan och inte med så kort varsel som samma dag!

-Men jag ORKAR inte! Kan du inte förstå det? Jag orkar inte!

Så fortsätter det, dag efter dag. Och ständigt detta att jag inte förstår vad hon går igenom.
Jag känner mig så hjälplös och vet inte hur jag ska bete mig.
Jag vet att ålderdomen är förnedrande på många sätt, men hur hjälper man en person som ständigt gnäller men ändå inte, eller väldigt sällan vill ta emot hjälp?

Försöker att hantera det genom att tänka att hemtjänsten fixar det primära!
Periodvis har jag slagit knut på mig själv för att ge henne lite extra hemlagad mat, en liten bakelse eller blomma. Städat, handlat det ena eller andra till hemmet.
Men det är som att hon ändå inte vill ha min hjälp, trots allt gnäll. Hon visar aldrig någon uppskattning utan är som en omättlig fågelunge.

Jag kan i och för sig ofta mäta hennes allmäntillstånd på det viset att hon pratar och skojar och blir lite rödblommig efter att jag suttit hos henne en stund, men aldrig en moderlig reaktion eller nyfikenhet på resten av familjen eller livet utanför. Alltid med rollatorn emellan oss, - som ett skydd.
Annars hänger hon med i det allmänna nyhetsflödet och diskuterar gärna saker hon sett på tv eller läst i tidningar.

Kanske detta är alltför utelämnande om min mamma som fyller 89 år i år?

Hade först bara tänkt "skriva av mig" utan att publicera, men så tänker jag att detta är ett allmängiltigt tillstånd som säkert många andra känner igen sig i.
Mamma är inte tillräckligt dement för att få ett annat boende, men klarar inte längre av att laga mat och låter inte gärna någon från hemtjänst göra det för de kan inte laga mat, enligt henne! Och detta gäller det mesta i hennes tillvaro.
Vissa dagar är hon alert och ringer runt till hemtjänst, vårdcentral och kommunens biståndshandläggare, så de tror att hon alltid är piggelin och fixar allt själv och inte är tillräckligt dement för att vara i behov av mer omsorg!

Jag saknar de gamla ålderdomshemmen, dit de gamla kunde flytta in och få mat, omsorg och framför allt andra människor att samtala med! Min mormor hade det så de sista åren av sitt liv och visst tyckte jag att det var lite läskigt att besöka henne på hemmet när jag var ung, men när jag idag ser tillbaka på det så var det ett värdigare slut på ett liv, än denna undanstoppade tillvaro!

Vi är tre syskon i vår familj. Men det är bara jag som har en regelbunden kontakt  med vår mamma, de andra har valt att inte ha någon kontakt alls eller skickar brev några gånger om året.

Ja... man får väl den relation man bygger antar jag och jag vet inte längre varför jag överhuvudtaget anstränger mig.

Kanske är det bara för att... helt enkelt.

Skriver mer sällan här ute, men tänker och reflekterar desto mer!

Är nu inne i en fas, där jag funderar över varför jag ska ha kvar denna blogg.

Det händer så pass mycket i mitt liv som delvis är för smärtsamt och känsligt ur flera perspektivför att "fläka ut" för allmän beskådan - i en blogg!

Att finnas här och på facebook, börjar för min del bli något som bör/ska omprövas igen och om igen!

Min blogg är inte särskilt välbesökt eller populär, vilket i och för sig inte varit mitt mål, men att hålla en ytlig generell nivå har inte heller legat för mig och att utlämna mig själv till allmän beskådan är en balansgång... inför släkt och vänner.

Så... i mellanmjölkens land återstår väder, inredning och natur... 

Jag kommer snart att inse fullt ut, att detta är så pass meningslöst att jag stänger ner denna blogg...