Förväntansfull

Har fnulat en hel del på detta med förväntningar som vi har på varandra.
(men det blev nog en moralkaka!)


De förväntningar jag har på andra människor och
den eventuella besvikelse som följer med det
måsta jag väl själv ta ansvar för?

Om jag träffar ”mannen” i mitt liv
ska han då förverkliga mina drömmar?
Ska jag som ”kvinnan” i hans liv förverkliga hans?
Vi går in i en parrelation med varsin bild på hur vi vill att det ska bli.
Istället för att inse att vi är två individer
som ska leva sida vid sida.
Växa ihop, - inte växa ihop
För att nå dit behövs en rejäl portion tillit.

Min drömbild av ett levande förhållande är att låta var och en utvecklas sida vid sida.
Ge varandra utrymme att blomma, då först kan det bli hållbart.
Jag utgår då ifrån att man väljer att bli ”ett par” på grund av en attraktion?
De flesta människor väljer kanske att leva i symbios och det kan man visst göra - ett tag,
under själva förälskelsen!

Men när sedan vardagen kommer med sina trista sysslor.
Det är då det svåra börjar.
När det grå och den oerotiska vardagen tränger sig på,
när vi ibland glömmer bort varför vi lever med varandra
och börjar snåla på kärlek och ömhetsbetygelser.

Sedan blir vi besvikna över att det inte blev så som vi hade ”tänkt” och förväntat.
Letar sedan kanske bekräftelse på annat håll, för att bevisa att vi fortfarande duger.

Allt detta skulle vi inte behöva om vi litade på vår egen personlighets kraft
och att vi aldrig kan äga eller ha kontroll över en annan människa.

Kanske är det därför jag lever ensam?