Snubblade in på årets första riksdagsdebatt i går fm - på svt.
Det var bl a avtackning av Mona Sahlin och de båda språkrören för miljöpartiet Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.
Väldigt känslosamt ooch mycket god stämning mellan partierna, som ju faktiskt även är arbetskollegor och inte bara partipolitiker! Trevligt och gemytligt, ända tills SD äntrade talarstolen!
Det var med en snedvriden grimasch som Jimmie Åkesson sa något till Mona Sahlin som jag inte ens gitter citera...
Men en annan sak som slog mig var, att nu när SD kommit in i riksdagen, så har vi bara sett början på att det är de som kommer att stå för allt negativt och att all skugga kommer att falla på dem (säkert med all rätt). Men konsekvensen blir att moderater och Allians framstår som "the good guys" och rättrådiga i alla lägen och deras agenda och bagage faller i glömskans samförstånd, för allas bästa! För vi behöver ju bara en syndabock, eller?En annan tankegång smög sig in i mitt sinne, nämligen den att SD som vill begränsa, förbjuda och stänga ute, själva gör sig omöjliga och blir följaktligen behandlade i linje med sina egna tankegångar!Då de inte är rumsrena eller accepterade blir de följaktligen utfrysta i maktens korridorer!
Känn på den, Jin &Yang varianten...
What comes around, goes around!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar