Hå, hå, ja,ja...
Junimånad börjar gå mot sitt slut och jag har inte fått särskilt mycket till sommarkänsla än.

Kallt och massor med regn gör att man skyndar sig med språng från punkt A till punkt B så fort man kan  och dröjer sig inte kvar ute i grönskan mer än nödvändigt. I allafall fungerar jag på det viset...

Lederna värker och jag känner mig osedvanligt trött mitt i sommaren, men det kan ju också bero på att jag inte har haft någon semester än. En och en halv vecka kvar att jobba, sedan så ska det bli skönt med några veckors ledighet!

Idétorkan om vad jag ska skriva här ute, gör alltsammans lite fånigt om det bara ska innehålla en gnällig väderprognos och en massa ynk om mina tillkorta kommanden!
Mina innersta tankar censurerar jag, men mycket har genom samtal lyfts upp till ytan i mitt medvetande. Vetskapen om att jag har det mesta av livet bakom mig, gör mig ibland lite håglös och uppgiven. Förhoppningsvis gör bearbetningen av vissa trauman i mitt liv, att jag kan lämna det bakom mig.
För min starka övertygelse är att jag ska njuta här och nu och skingra alla orosmoln vad det gäller min omgivning, som jag ändå inte kan styra över!

En dag i taget och låt saker och ting komma till dig!

För allting ordnar sig ju, hela tiden, oavbrutet...
som min svåger brukar säga...