Oh vinternatt, när alla rop är så friska.
Oh, höga rum för själens kval det sista.
Ej höjs ett skri från denna höga boning
som ej på svala vingar stiger mot försoning.

Oh, vinternatt när människan är allén
och värms vid ingens bröst,
men bärs på rena, nytvagna händer all sin smärtas eld.
Oh vinternatt för stunder få och sena.

------------------------
 

Gick det sista året i grundskolan och fick äran att vara skolans Lucia med levande ljus i håret!
Det var 1965 i Björkhaga skola i Tumba utanför Stockholm.
Vi lussade även för den närbelägna fackskolans elever, lärare och gick till de anställda på det "stora" företaget Alfa Laval.

Jag läste dikten här ovan som jag fortfarande kan utantill, men helt har glömt bort vem som skrev.
Kanske var det min underbara musiklärare Eric Backman?

Och så sjöng jag en överstämma till körens:

Du klara sol, du stjärna skön,
att dig få skåda är min bön.
Låt himlens port vidöppen stå
Låt intet fönster hindra må!

1965 då livet fortfarande var ett oskrivet blad och allt var möjligt!
(Även om jag inte riktigt vågade tro att det gällde även mig)!