...Säger Per Lindvall på E24 sajten som jag hittade via Lotta Grönings blogg!
Värd att läsa tycker även jag!
Allt fler röster börjar höjas för en svensk euroanslutning. Lyssna inte på detta kackel. Låt kronan flyta. För mycket talar för att kreditkrisen snart är en statsfinansiell kris inte minst inom en handfull vacklande euroländer.
Per Lindvall: Kreditkrisen har fått de euroivrande hönsen att klättra ner från sina sovpinnar uppe på den ekonomiska läktaren. Med stirrig blick börjar de kackla om ”den svaga kronans skvalpande” och den politiska ”beslutskraften” hos euroländerna i samband med utformande av statliga bankgarantierna med mera. Allt talar för en euroanslutning enligt dessa.
Det är heller inte vilka höns som helst som har börjat yra utan riktiga ledarhöns på de två största dagliga nyhets- och industritidningarna. Även EU-ministrar, utrikesminstrar, hallänningar, européer och tennsoldater faller in i kacklandet.
Men tvärtemot vad dessa ”Ankschluss”-anhängare kacklar om så är den flytande och i dagsläget relativt svaga kronan är en av de bästa medicinerna som svensk ekonomi kan få i den rådande krisen. Dessutom är eurons stabilitet i stora drag en illusion som döljer de mycket stora spänningar som finns i detta ekonomiska fackverk.
Flera euroländer har ett mycket utsatt ekonomiskt läge och det är högst tveksamt om de, i likhet med Island, kommer att kunna klara sina åtaganden mot sina banksystem. Vem ska rädda Grekland, Spanien, Italien, Irland om de själva inte kan ta hand om sina problem? Räkna med att denna fråga dyker upp på eurobordet under nästa år, om inte redan på julbordet.
Huvudargumentet för att ha en flytande valuta är just att den ska flyta, som Financial Times utmärkte krönikör Martin Wolf påtalade i sitt försvar av det flytande pundet för ett par veckor sedan. (För det är inte bara de svenska eurohönsen som har vaknat).
I en osäker värld, där det sker och kan ske snabba förändringar, behövs mekanismer för att en ekonomi ska kunna anpassa sig. En flytande växelkurs är en av de mest effektiva sådana mekanismer som finns att tillgå. Alternativet är en extremt löneflexibel och öppen ekonomi. Så ser inte den svenska modellen ut och knappast i något euroland heller.
Nu kan man argumentera att den svenska ekonomin är i sådant skick, med goda statsfinanser och ett stort bytesbalansöverskott, att den svaga kronan tillför mera risk till den svenska ekonomin än vad den reducerar.
Detta är emellertid en statisk bild som snabbt är på väg att erodera. Sverige är extremt exportberoende och därmed utsatt för snabbare svängningar än många andra länder.
Det är inte bara svensk bilindustri, med Saab och Volvo, som balanserar på avgrundens rand. Även en annan stor exportindustri, skogsindustrin, har ovanpå sina strukturella problem nu även ett konjunkturellt mörker att hantera.
De stora varslen och den plötsliga nedgången inom svensk verkstadsindustri visar också hur utsatt läget är. Den svaga kronan är den bästa stötdämparen som den svenska industrin och arbetsmarknaden har just nu.
Sedan kan någon akademiker argumentera att en kroniskt svag valuta konserverar industristrukturen och hindrar landets näringsliv från att klättra uppåt i värdekedjan. Frågan är bara vart de tänkt att denna klättring ska leda.
För den kan föra ut i tomma intet när en alltför stark valuta leder till att den internationella konkurrenskraften urholkas och landet börjar avindustrialiseras. Denna process har gått långt i USA och inte minst inom flera EU- och euroländer. Spanien, Italien, Irland, Grekland är några exempel på euroländer som befinner sig i ett mycket bekymmersamt läge.
En av huvudambitionerna med euron var att den skulle leda till en konvergens, utjämning mellan medlemsländernas ekonomier där de alltmer skulle gå i takt med varandra. En annan och än viktigare var att tillväxten skulle få ett uthålligt lyft och en tredje var att euron skulle gen en snabbare strukturomvandling.
Den sammantagna tillväxten inom euroländerna har knappast varit något att skryta med och i de länder som har haft en kraftig tillväxt under de senaste åren har den inte varit vare sig sund eller uthållig. En hög inhemsk inflation, en låg euroränta, (negativ realränta under flera år), och en stark valuta har dels gött en bostadsbubbla med få globala motsvarigheter i Irland och Spanien.
Strukturomvandlingen har visserligen varit kraftig i samma länder, där exempelvis de relativa lönekostnaderna i Spanien har stigit med 60 procent och Italien med 50 procent jämfört med Tyskland under de senaste tio åren.
Detta har emellertid inte gjort att den spanska eller italienska industrin har klättrat uppåt i förädlingskedjan utan har mera lett till en accelererande avindustrialisering. Dessa länder har nu mycket stora strukturella bekymmer, inte minst vad gäller deras vacklande finansiella system, vilka det är högst tveksamt om de förmår hantera på egen hand.
Tyskland, Nederländerna och Finland, som är de euroländer som har de stabilaste finanserna inom euroområdet, befinner sig inte i någon avundsvärd position om eller snarast när de måste börja hjälpa sina vacklande eurokompisar.
Sverige har redan tagit på sig sådan eurorelaterad börda genom de svenska bankernas, främst Swedbank och SEB, hämningslösa expansion i Baltikum. Dessa länder har liksom Irland, Spanien med flera också erfarit en snabb kreditfinansierad tillväxt samtidigt som de löneinflaterad bort sin konkurrenskraft där valutorna varit ”peggade” mot euron.
De stora ekonomiska obalanserna i baltländerna gör att risken för en mycket svår ekonomisk djupdykning är överhängande. De skulle kunna lösa stora delar av den anpassning som måste ske genom att låta sina valutor flyta. Men eftersom merparten av lånen i dessa länder har skett i euro skulle det leda till massiva kreditförluster för de svenska bankerna, där slutnotan mycket väl kan landa hos de svenska skattebetalarna.
slut på citat.
Jag kan inte annat än hålla med om att det vilar en neurotisk anda över valutafinansen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar