Sorgen övermannar mig i det mest obevakade ögonblicket!
Jag drabbas av svärtan med en kraft som fäller mig skoningslöst till marken.
Gråten är befriande, men gör mig innesluten i min bubbla.
Allt jag kunnat gjort annorlunda, förhindra, förändra kommer ikapp.
Tid för tankar och alla minnen trängs i mitt huvud.
Min sorg över att inte tro på min egen förmåga går som en röd tråd genom livet och har gjort mig oförmögen att fatta kloka beslut över tid och det har färgat hela mitt liv.
Idag är jag mycket klokare, men insikten har gjort mig bedrövad och mycket försiktig sökandes försoning och perspektiv.
Och så faller jag igen...
Medveten om att livet rinner iväg.
Denna text skrev jag förra året och tyvärr är den lika aktuell idag.
Inte alltid lika nattsvart, men en berg och dalbana som jag inte har så bra kontroll över. Men jag kämpar... kanske för mycket?
Längtar efter våren och ska försöka att luta mig lätt tillbaka och bara vara mitt i livet och sluta sörja vad som kunde ha blivit...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar