Min kloka väninna Anki sammanfattade min oro idag när hon sa att, från den dagen vi blev sjuka och framåt blir tillvaron aldrig densamma och att det blir som ett glapp i ens åldersuppfattning och självbild, när man tappar fotfästet och inte följer åldrandets naturliga gång...
Det går en tid och när man börjar må bättre så tror man att man ska ta vid där man var innan... men åren går och det blir sig aldrig riktigt likt...
Jag undrar ofta vem jag är idag, när jag inte är den jag var eller den jag vill vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar