Så blev det fredag igen! Ännu en vecka har förflutit och jag börjar väl så smått friskna till.
Men hostan ger sig inte och jag blir kallsvettig vid minsta ansträngning.
Att leva i denna bubbla sätter igång en massa tankar om livet och hur jag ska hitta en meningsfull tillvaro, utanför denna bubbla.
Hur får man tilltro till att livet inte blev mer än så här?
Eller egentligen, hur får jag kraft att göra något fantastiskt med resten av mitt liv!

Stora frågor och jag ska väl egentligen inte klaga?
Mina barn är friska, har arbete och lever ett gott familjeliv.
Vad mer kan jag begära?
Särskilt när man läser att barnfattigdomen ökar i vårt land.
Men vi bor trots allt i ett land befriat från krig och där vi fritt kan uttrycka våra tankar och åsikter.
Jag har mat för dagen, även om jag jämförelsevis lever väldigt mycket från "hand till mun" och sällan kan unna mig "det lilla extra", som t ex bil, båt eller en semesterresa, men det är ju verkligen riktiga i-landsproblem!

Tandläkaren däremot är mitt största gissel numera.
Hur ha råd att underhålla mina tänder och dess förfall när det senaste kostnadsförslaget gick på flera tusen kronor? Det är märkligt att tänderna inte räknas som en del av kroppen utan då blir en klassmarkering där det tydligt syns vem och vilka som har råd med en snygg tandstatus.
Men inte bara rent kosmetiskt utan rent hälsomässigt är det ju viktigt att kunna tugga sin föda och om man får infektioner påverkar det ju allmäntillståndet.

En politisk felkalkyl helt enkelt...

Men jag har ett arbete jag trivs med och där jag blir uppskattad för det jag gör.
Jag är så att säga "deras lilla guldkant" (som en facklig person uttryckte sig) och försöker bl a göra sådana uppgifter som de andra inte hinner med eller jag finns till hands där närhelst de behöver!
Har i och för sig inte haft någon riktig semester på många år och kan sällan planera för det.
Jag har rätt till 5 veckors obetald semester, men hur skulle det gå till?
Har försökt få rätsida på det och sökt rådgivning hos facket, men eftersom jag inte är medlem utan bara med i a-kassan får de inte svara på några frågor!
Jag förstår om de inte kan agera om man inte är medlem, men jag trodde i min enfald att de kunde ge generella svar på frågor som rör min anställningsform och samtidigt lobba för att jag ska bli medlem, eller behöver de inte fler medlemmar?

Men jag ska som sagt inte klaga! Det finns absolut de som har det värre...

Nu längtar jag tillbaks till mitt arbete!
Kraften att hitta det "fantastiska" som kan ge en nytändning får jag leta efter och jobba på!

I-landsproblem... jo men visst...