Känner mig urspel och är dessutom otroligt trött på att skriva om mitt allmäntillstånd, - men gör det ändå!
Har en läkare som är under all kritik och jag har väl inte riktigt velat ta in det förren nu.
Hon ger mig ingen adekvat hjälp när jag det senaste halvåret vänt mig till henne för att få rätsida på dels mina öronproblem och mina fötter som har börjat krångla. Mina leder värker mer än någonsin och jag blir totalt dränerad och tappar lusten till det mesta.
Visst börjar åldern ta ut sin rätt, men om jag går till doktorn kanske jag vill ha lite mer än en klapp på axeln, betala 150:- och få ett tips på en sportaffär istället för en remiss till en ortoped, eller hur?
Jag känner mig maktlös, men börjar bli förbannad, vilket ändå är ett gott tecken!
På allt detta har jag ständigt dåligt samvete för min åldrade mamma som skulle behöva min hjälp mycket mer än jag förmår. Hon ber mig sällan om hjälp dessutom, utan berättar oftast i efterhand när saker och ting har gått på tok! Kan förstå att hon vill klara sig själv så långt det är möjligt, men ibland blir det lite galet och hon blir väldigt uppjagad!
Fy vad jag känner mig otillräcklig...
Men nu till något positivt;
För i helgen träffade jag mina kära söner med respektive och mina fyra barnbarn och de ger mig en påminnelse om vad som är absolut viktigast i mitt liv!
Vi firade goasteTilde som just fyllt 6 år och åt en härlig middag tillsammans!
Längtar redan efter nästa gång vi ses...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar