Det är stora ord jag vet, men hennes klokskap går inte att ta miste på!
Så jag har här kopierat krönikan i sin helhet.
Tror att om en sådan människa som Maria-Pia Boëthius blev politiker, så skulle vi ha en klart bättre värld!
--------------
Jag förundras varje dag över att etablerade ”oppositionspartier” som kallar sig vänster inte förmår formulera vad som pågår!
Det började med att finanskapitalet och bankerna kraschade ekonomin, varefter politikerna grävde i skattepengakistan och räddade dem: bonusarna är tillbaka på topp, Wall Street och bankerna badar återigen i pengar à la Joakim von Anka, samtidigt som så kallade vanliga människor i USA och många av Europas länder förlorar sina jobb och bostäder, får sänkta löner medan unga förblir arbetslösa.
I detta krisläge svarar politiken med att sänka skatter och slakta den offentliga sektorn, eller som i det välmående – på ytan – Sverige sätta åt de allra mest utsatta, samtidigt som Anders Borg skryter om att man sänkt skatterna med hundra miljarder.
Det finns inte pengar till det ena och det andra, säger man; järnvägen fungerar erbarmligt, sjukhusen är överfulla, skolor och förskolor har för stora klasser, det skärs ner på kulturen och så vidare. Strategin är tydlig: sänkta skatter och en allt sämre fungerande offentlig sektor, som sedan ska ”räddas” genom att privatiseras.
Och det är bara början. I höstas hade alla marknadsmänniskors bibel, tidningen Economist, en jätteartikel om hur orättvist det är att statligt och kommunalt anställda har det relativt hyggligt med löner, pensioner och sjukförsäkringar, bättre och tryggare än i den privata sektorn. Det var, menade de, en orättvisa. I värsta populistiska Sannfinländarstil ställde man offentligt anställda mot privat anställda och började elda under missnöjet hos de privat anställda. Idén är att anställda i den privata sektorn ska börja avsky de offentliganställda, som lever gott ”på skattepengar”.
Inte ett ord om att offentliga sektorn självklart måste vara ledande i anständighet när det gäller människors liv och inkomst. Inte ett ord om att vissa i den privata sektorn ges fantasilöner, medan andra får slavlöner.
Inte ett ord om att offentligt anställda sällan kan göra klipp lönemässigt, men har valt att göra en insats och ha en levbar lön, fast en del av dem skulle kunna skära guld i privata sektorn.
Inte ett ord om att statlig och kommunal sektor självklart bör vara de som visar vägen till anständig lönesättning.
Istället vill Economist uppvigla privatanställda mot offentligt anställda.
Målet är förstås att marknaden ska ta makten över människosynen och lönesättningen också i offentliga sektorn och helst utplåna den.
Jag minns att jag tänkte att det kommer Economist inte att lyckas med. Men jag hade fel och man tänker på ljusskygga och mäktiga tankesmedjor som Bilderberggruppen. Kort efteråt inträffade Wisconsinupproret i USA, sedan den republikanska majoriteten i delstaten beslutat att slopa rätten till kollektiva löneförhandlingar för de 170 000 delstatsanställda, det vill säga offentligt anställda. Andra delstater i USA följer efter – och ännu vet vi inte hur det kommer att gå. Vad de republikanska politikerna i USA gör är exakt det som Economist ordinerade; de eldar på ett folkligt missnöje mot skatter, avundsjuka över trygga pensioner i offentliga sektorn och uppviglar avsky för de få starka fackföreningar som finns kvar i USA.
När jag tänker på att Dagens Nyheters stjärnkolumnist, den före detta chefredaktören Hans Bergström, numera är amerikansk medborgare och en hejdundrande svenskamerikansk medlem av USA:s republikanska parti och läser hans tankestycken i DN ser jag vartåt vi är på väg.
I DN har vi fått läsa en debattartikel som ifrågasätter rätten till fri abort och på annat håll har debattören Johan Norberg ifrågasatt rätten till fri semester.
Det är så de gör. De skickar upp försöksballonger och kollar om det är möjligt att i lugn och ro vrida tillbaka utvecklingen.
Men det som oroar mig allra mest är att de med hjälp av sina medier och sin propaganda fått en hel del unga att tro att en stark offentlig sektor, solidaritet och rättvisa är gammaldags, förlegat, att gå tillbaka till forntiden, att jämlikhet och fördelning är något som katten släpat in i samhällsrummet.
När det i själva verket är precis tvärtom. Det handlar om något nytt och unikt i världshistorien, underbart omstörtande, som efter ungefär sextusen år av ojämlikhet, äntligen, efter andra världskriget började bli möjligt, en glänta i historien. Istället framställs återgången till ett djupt ojämlikt samhälle som det nya, när det är det äldsta och grymmaste av allt, redan prövat och odugligt som livsmodell för folkflertalet.
I USA berättar de mediegranskande sajterna allt oftare samma sak: De jättestora demonstrationerna mot nedskärningar och fackföreningsdemonisering bevakas knappast alls av de stora medierna – varken tidningar eller tv. Tea-Party-rörelsens möten, som blir allt glesare besökta, bevakas däremot frenetiskt. ”På ett möte gick det ungefär en journalist på en mötesdeltagare.”
De får stora rubriker och bevakas noga i tv.
Desinformationen har blivit ett av högerns och marknadens främsta vapen. I USA såväl som i Sverige. Jag kommer på mig själv med att ha burit på en tanke som numera troligen anses som naiv.
Jag har tänkt mig att människor trots allt och innerst inne nog vill söka sanningen. Men att det nu blivit helt okej att köpa in sig på desinformation om den bekräftar ens världsbild och att desinformation säljer bättre än sanningssökande.
Och eftersom stormedierna är affärsprojekt är desinformation svar på efterfrågan. Men bara om den också bekräftar marknadens världsbild. Medan högern genomför revolution uppifrån är det Tea-Party-rörelsen, Dansk Folkeparti och Sannfinnländarna, alla främlingsfientliga, som får de stora rubrikerna. Att dessa partier lägger skulden för krisen på ”invandrare” passar marknaden utmärkt och debatten
samhällsomvandling.
Det ska bli intressant att se när de första artiklarna om ”orättvisa” statliga och kommunala löner och pensioner uppenbarar sig i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar