Käraste "apjam" Du fattas mig så!
Idag är det redan 25 år sedan Du plötligt rycktes bort från oss.
Ett ofattbart dödsbud och marken rämnade för ett bra tag framåt och ingenting blev någonsin sig likt igen.
Så mycket som vi hade kvar att prata om!
Saknar alla våra ivriga diskussioner om sakers tillstånd.
Hade sett fram emot långa promenader, fler härliga middagar där Du stökade i köket och musik, musik, musik att lyssna på och utöva! Du, som var en mästare på Ditt instrument; Cymbalon.
Alla barnbarn och barnbarns barn som aldrig fick lära känna Dig...
Saknar dig mer än dessa ord kan förmedla.
PÅ Valborg 1986 åkte du in på sjukhus och fyra dagar senare fanns du inte bland oss mer.
Du blev ganska precis lika gammal som jag är idag.
Tänder ett ljus och tänker extra mycket på Dig idag - älskade pappa.
3 kommentarer:
åhh vad fint skrivet - känner som Du! Att han var i vår ålder och vi är ju mitt i livet!
sorg... drömmer ff om honom. då gör vi allt det Du beskriver, promenerar, pratar, äter.
Förresten... 1986 var det ju!
varm kram!
Tack syster! Jo det klart det var 1986!!! Min hjärna läser ett och skriver ett annat numera... ska genast korrigera det...
När man förlorar nån av sina föräldrar eller båda så blir man som ett barn just när det händer. Man är ju alltid sina föräldrars barn hur gammal man än är. Jag förlorade mina"päron" 1992 och tänker ofta på vad jag först skulle vilja berätta för dom om vi träffades igen.Ibland känns det som de finns nånstans och tittar ner på mig och det känns ganska trösterikt.
Sköt om dig och BLI FRISK SNART.
Grannenmittemot
Skicka en kommentar