torsdag 11 december 2008
Då på vår tröskel står...
Stolt farmor tittade på Tilde och dagisbarnen på Lammet i Huddinge som sjöng Luciasånger i regnet!
onsdag 10 december 2008
Black knight!
Läste i en av mina lokaltidningar (den mörkblå) att moderaternas ordförande i Tyresö, Fredrik Saweståhl ropar "Yes we can" - med tanke på valet 2010!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men kom att tänka på en sketch med Monty Pyton, där riddaren aldrig ger sig;
http://se.youtube.com/watch?v=2eMkth8FWno
LIte så ser jag på hur alliansen vägrar se vart åt de barkar!
Avrusta hela samhället och sno åt dig så mycket pengar du kan och stick till Dubai och bygg ett hus, verkar vara en bra strategi!YES WE CAN!!!!!!!
Jag kontrar med; Skitsnack! för att citera Sven-Otto Littorins ord i DN om att; det nu kommer två skit-år.
Pinsamt, sorgligt och katastrofalt för Sverige!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men kom att tänka på en sketch med Monty Pyton, där riddaren aldrig ger sig;
http://se.youtube.com/watch?v=2eMkth8FWno
LIte så ser jag på hur alliansen vägrar se vart åt de barkar!
Avrusta hela samhället och sno åt dig så mycket pengar du kan och stick till Dubai och bygg ett hus, verkar vara en bra strategi!YES WE CAN!!!!!!!
Jag kontrar med; Skitsnack! för att citera Sven-Otto Littorins ord i DN om att; det nu kommer två skit-år.
Pinsamt, sorgligt och katastrofalt för Sverige!
Bildbloggen
Om någon undrar...
så har jag avvecklat min bildblogg.
Integrerar den i denna blogg.
Kommer att varva här med bilder och text, precis som jag gör nu...
så har jag avvecklat min bildblogg.
Integrerar den i denna blogg.
Kommer att varva här med bilder och text, precis som jag gör nu...
torsdag 4 december 2008
onsdag 3 december 2008
Lyssna inte på kacklet...
...Säger Per Lindvall på E24 sajten som jag hittade via Lotta Grönings blogg!
Värd att läsa tycker även jag!
Allt fler röster börjar höjas för en svensk euroanslutning. Lyssna inte på detta kackel. Låt kronan flyta. För mycket talar för att kreditkrisen snart är en statsfinansiell kris inte minst inom en handfull vacklande euroländer.
Per Lindvall: Kreditkrisen har fått de euroivrande hönsen att klättra ner från sina sovpinnar uppe på den ekonomiska läktaren. Med stirrig blick börjar de kackla om ”den svaga kronans skvalpande” och den politiska ”beslutskraften” hos euroländerna i samband med utformande av statliga bankgarantierna med mera. Allt talar för en euroanslutning enligt dessa.
Det är heller inte vilka höns som helst som har börjat yra utan riktiga ledarhöns på de två största dagliga nyhets- och industritidningarna. Även EU-ministrar, utrikesminstrar, hallänningar, européer och tennsoldater faller in i kacklandet.
Men tvärtemot vad dessa ”Ankschluss”-anhängare kacklar om så är den flytande och i dagsläget relativt svaga kronan är en av de bästa medicinerna som svensk ekonomi kan få i den rådande krisen. Dessutom är eurons stabilitet i stora drag en illusion som döljer de mycket stora spänningar som finns i detta ekonomiska fackverk.
Flera euroländer har ett mycket utsatt ekonomiskt läge och det är högst tveksamt om de, i likhet med Island, kommer att kunna klara sina åtaganden mot sina banksystem. Vem ska rädda Grekland, Spanien, Italien, Irland om de själva inte kan ta hand om sina problem? Räkna med att denna fråga dyker upp på eurobordet under nästa år, om inte redan på julbordet.
Huvudargumentet för att ha en flytande valuta är just att den ska flyta, som Financial Times utmärkte krönikör Martin Wolf påtalade i sitt försvar av det flytande pundet för ett par veckor sedan. (För det är inte bara de svenska eurohönsen som har vaknat).
I en osäker värld, där det sker och kan ske snabba förändringar, behövs mekanismer för att en ekonomi ska kunna anpassa sig. En flytande växelkurs är en av de mest effektiva sådana mekanismer som finns att tillgå. Alternativet är en extremt löneflexibel och öppen ekonomi. Så ser inte den svenska modellen ut och knappast i något euroland heller.
Nu kan man argumentera att den svenska ekonomin är i sådant skick, med goda statsfinanser och ett stort bytesbalansöverskott, att den svaga kronan tillför mera risk till den svenska ekonomin än vad den reducerar.
Detta är emellertid en statisk bild som snabbt är på väg att erodera. Sverige är extremt exportberoende och därmed utsatt för snabbare svängningar än många andra länder.
Det är inte bara svensk bilindustri, med Saab och Volvo, som balanserar på avgrundens rand. Även en annan stor exportindustri, skogsindustrin, har ovanpå sina strukturella problem nu även ett konjunkturellt mörker att hantera.
De stora varslen och den plötsliga nedgången inom svensk verkstadsindustri visar också hur utsatt läget är. Den svaga kronan är den bästa stötdämparen som den svenska industrin och arbetsmarknaden har just nu.
Sedan kan någon akademiker argumentera att en kroniskt svag valuta konserverar industristrukturen och hindrar landets näringsliv från att klättra uppåt i värdekedjan. Frågan är bara vart de tänkt att denna klättring ska leda.
För den kan föra ut i tomma intet när en alltför stark valuta leder till att den internationella konkurrenskraften urholkas och landet börjar avindustrialiseras. Denna process har gått långt i USA och inte minst inom flera EU- och euroländer. Spanien, Italien, Irland, Grekland är några exempel på euroländer som befinner sig i ett mycket bekymmersamt läge.
En av huvudambitionerna med euron var att den skulle leda till en konvergens, utjämning mellan medlemsländernas ekonomier där de alltmer skulle gå i takt med varandra. En annan och än viktigare var att tillväxten skulle få ett uthålligt lyft och en tredje var att euron skulle gen en snabbare strukturomvandling.
Den sammantagna tillväxten inom euroländerna har knappast varit något att skryta med och i de länder som har haft en kraftig tillväxt under de senaste åren har den inte varit vare sig sund eller uthållig. En hög inhemsk inflation, en låg euroränta, (negativ realränta under flera år), och en stark valuta har dels gött en bostadsbubbla med få globala motsvarigheter i Irland och Spanien.
Strukturomvandlingen har visserligen varit kraftig i samma länder, där exempelvis de relativa lönekostnaderna i Spanien har stigit med 60 procent och Italien med 50 procent jämfört med Tyskland under de senaste tio åren.
Detta har emellertid inte gjort att den spanska eller italienska industrin har klättrat uppåt i förädlingskedjan utan har mera lett till en accelererande avindustrialisering. Dessa länder har nu mycket stora strukturella bekymmer, inte minst vad gäller deras vacklande finansiella system, vilka det är högst tveksamt om de förmår hantera på egen hand.
Tyskland, Nederländerna och Finland, som är de euroländer som har de stabilaste finanserna inom euroområdet, befinner sig inte i någon avundsvärd position om eller snarast när de måste börja hjälpa sina vacklande eurokompisar.
Sverige har redan tagit på sig sådan eurorelaterad börda genom de svenska bankernas, främst Swedbank och SEB, hämningslösa expansion i Baltikum. Dessa länder har liksom Irland, Spanien med flera också erfarit en snabb kreditfinansierad tillväxt samtidigt som de löneinflaterad bort sin konkurrenskraft där valutorna varit ”peggade” mot euron.
De stora ekonomiska obalanserna i baltländerna gör att risken för en mycket svår ekonomisk djupdykning är överhängande. De skulle kunna lösa stora delar av den anpassning som måste ske genom att låta sina valutor flyta. Men eftersom merparten av lånen i dessa länder har skett i euro skulle det leda till massiva kreditförluster för de svenska bankerna, där slutnotan mycket väl kan landa hos de svenska skattebetalarna.
slut på citat.
Jag kan inte annat än hålla med om att det vilar en neurotisk anda över valutafinansen!
Värd att läsa tycker även jag!
Allt fler röster börjar höjas för en svensk euroanslutning. Lyssna inte på detta kackel. Låt kronan flyta. För mycket talar för att kreditkrisen snart är en statsfinansiell kris inte minst inom en handfull vacklande euroländer.
Per Lindvall: Kreditkrisen har fått de euroivrande hönsen att klättra ner från sina sovpinnar uppe på den ekonomiska läktaren. Med stirrig blick börjar de kackla om ”den svaga kronans skvalpande” och den politiska ”beslutskraften” hos euroländerna i samband med utformande av statliga bankgarantierna med mera. Allt talar för en euroanslutning enligt dessa.
Det är heller inte vilka höns som helst som har börjat yra utan riktiga ledarhöns på de två största dagliga nyhets- och industritidningarna. Även EU-ministrar, utrikesminstrar, hallänningar, européer och tennsoldater faller in i kacklandet.
Men tvärtemot vad dessa ”Ankschluss”-anhängare kacklar om så är den flytande och i dagsläget relativt svaga kronan är en av de bästa medicinerna som svensk ekonomi kan få i den rådande krisen. Dessutom är eurons stabilitet i stora drag en illusion som döljer de mycket stora spänningar som finns i detta ekonomiska fackverk.
Flera euroländer har ett mycket utsatt ekonomiskt läge och det är högst tveksamt om de, i likhet med Island, kommer att kunna klara sina åtaganden mot sina banksystem. Vem ska rädda Grekland, Spanien, Italien, Irland om de själva inte kan ta hand om sina problem? Räkna med att denna fråga dyker upp på eurobordet under nästa år, om inte redan på julbordet.
Huvudargumentet för att ha en flytande valuta är just att den ska flyta, som Financial Times utmärkte krönikör Martin Wolf påtalade i sitt försvar av det flytande pundet för ett par veckor sedan. (För det är inte bara de svenska eurohönsen som har vaknat).
I en osäker värld, där det sker och kan ske snabba förändringar, behövs mekanismer för att en ekonomi ska kunna anpassa sig. En flytande växelkurs är en av de mest effektiva sådana mekanismer som finns att tillgå. Alternativet är en extremt löneflexibel och öppen ekonomi. Så ser inte den svenska modellen ut och knappast i något euroland heller.
Nu kan man argumentera att den svenska ekonomin är i sådant skick, med goda statsfinanser och ett stort bytesbalansöverskott, att den svaga kronan tillför mera risk till den svenska ekonomin än vad den reducerar.
Detta är emellertid en statisk bild som snabbt är på väg att erodera. Sverige är extremt exportberoende och därmed utsatt för snabbare svängningar än många andra länder.
Det är inte bara svensk bilindustri, med Saab och Volvo, som balanserar på avgrundens rand. Även en annan stor exportindustri, skogsindustrin, har ovanpå sina strukturella problem nu även ett konjunkturellt mörker att hantera.
De stora varslen och den plötsliga nedgången inom svensk verkstadsindustri visar också hur utsatt läget är. Den svaga kronan är den bästa stötdämparen som den svenska industrin och arbetsmarknaden har just nu.
Sedan kan någon akademiker argumentera att en kroniskt svag valuta konserverar industristrukturen och hindrar landets näringsliv från att klättra uppåt i värdekedjan. Frågan är bara vart de tänkt att denna klättring ska leda.
För den kan föra ut i tomma intet när en alltför stark valuta leder till att den internationella konkurrenskraften urholkas och landet börjar avindustrialiseras. Denna process har gått långt i USA och inte minst inom flera EU- och euroländer. Spanien, Italien, Irland, Grekland är några exempel på euroländer som befinner sig i ett mycket bekymmersamt läge.
En av huvudambitionerna med euron var att den skulle leda till en konvergens, utjämning mellan medlemsländernas ekonomier där de alltmer skulle gå i takt med varandra. En annan och än viktigare var att tillväxten skulle få ett uthålligt lyft och en tredje var att euron skulle gen en snabbare strukturomvandling.
Den sammantagna tillväxten inom euroländerna har knappast varit något att skryta med och i de länder som har haft en kraftig tillväxt under de senaste åren har den inte varit vare sig sund eller uthållig. En hög inhemsk inflation, en låg euroränta, (negativ realränta under flera år), och en stark valuta har dels gött en bostadsbubbla med få globala motsvarigheter i Irland och Spanien.
Strukturomvandlingen har visserligen varit kraftig i samma länder, där exempelvis de relativa lönekostnaderna i Spanien har stigit med 60 procent och Italien med 50 procent jämfört med Tyskland under de senaste tio åren.
Detta har emellertid inte gjort att den spanska eller italienska industrin har klättrat uppåt i förädlingskedjan utan har mera lett till en accelererande avindustrialisering. Dessa länder har nu mycket stora strukturella bekymmer, inte minst vad gäller deras vacklande finansiella system, vilka det är högst tveksamt om de förmår hantera på egen hand.
Tyskland, Nederländerna och Finland, som är de euroländer som har de stabilaste finanserna inom euroområdet, befinner sig inte i någon avundsvärd position om eller snarast när de måste börja hjälpa sina vacklande eurokompisar.
Sverige har redan tagit på sig sådan eurorelaterad börda genom de svenska bankernas, främst Swedbank och SEB, hämningslösa expansion i Baltikum. Dessa länder har liksom Irland, Spanien med flera också erfarit en snabb kreditfinansierad tillväxt samtidigt som de löneinflaterad bort sin konkurrenskraft där valutorna varit ”peggade” mot euron.
De stora ekonomiska obalanserna i baltländerna gör att risken för en mycket svår ekonomisk djupdykning är överhängande. De skulle kunna lösa stora delar av den anpassning som måste ske genom att låta sina valutor flyta. Men eftersom merparten av lånen i dessa länder har skett i euro skulle det leda till massiva kreditförluster för de svenska bankerna, där slutnotan mycket väl kan landa hos de svenska skattebetalarna.
slut på citat.
Jag kan inte annat än hålla med om att det vilar en neurotisk anda över valutafinansen!
måndag 1 december 2008
Julkalender!
Måste ju bara tipsa om "ett alliansfritt sveriges" nya julkalender!
http://www.dcoremedia.com/kalender08/main/1_kusa.html
Tugga o svälj!
http://www.dcoremedia.com/kalender08/main/1_kusa.html
Tugga o svälj!
Hör på den låten...
Alltså... jag är i normala fall inget Sonja Aldén fan (förlåt) men idag hörde jag denna låt "Du får inte" på Lotta Bromés förträffliga program på SR radio p4 extra.
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=2151
Så naket vackert jag kände mig träffad och bara föll!
Eftersom jag är en obotlig romantiker,så ville jag dela med mig av denna låt - framförallt texten, som gick rätt in i mitt rödaste hjärterum!
http://se.youtube.com/watch?v=QXUFKlzhpzU - lyssna o njut...
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=2151
Så naket vackert jag kände mig träffad och bara föll!
Eftersom jag är en obotlig romantiker,så ville jag dela med mig av denna låt - framförallt texten, som gick rätt in i mitt rödaste hjärterum!
http://se.youtube.com/watch?v=QXUFKlzhpzU - lyssna o njut...
söndag 30 november 2008
1:a Advent!
Idag ska jag tända ett ljus och skåla i glögg för att novembers sista dag 2008 snart är till ände! Men först adventskaffe hos Tilde, som även har gjort denna söta snögubbe (med lite hjälp av sin mormor) till sin farmor för ett år sedan!
fredag 21 november 2008
Ett pris som förlorat sin status
Det är en mörk dag idag och det mörknar alltmer över den parlamentariska demokratin i svedala.
Regeringen har godkänt Lissabonfördraget och Sverige har gett upp många års kamp för strejkrätt och lagen som ska skydda anställda urholkas mer och mer.
Å andra sidan blir ju fler och fler arbetslösa... :-) eh...?
Man slutar aldrig att förvånas över ytlighetens utbredning i media när en person som Fredrik Strage kan få stora journalistpriset(som förnyare) för att ha listat 100st
(eller var det 1000?) youtube låtar!!!
Verkligheten överträffar fantasin!
Nästa års stora journalistpris går till....Filip och Fredrik eller Alex Schülman???
onsdag 19 november 2008
Skuggutredningen, den alternativa kulturutredningen 2008
Ett antal människor har skrivit till denna kulturmanifestation på olika håll i sverige den 17/11 bl.a på Orionteatern i stockholm.
Har tagit mig friheten att kopiera några röster:
Barbro Lindgren
Hjälp!
Vart tog kulturen vägen
och var kommer alla dokusåpor ifrån?
När blev allt en tävling?
Vi ska tydligen underhållas av allt utom Kultur!
Men vi är inte skapade för meningslös information dygnet runt. Kultur kräver tid och stillhet.
Ytligheten brer ut sig när Kulturen ligger i träda.
Och Kulturen Kan inte värderas i pengar – med den måste få kosta! Mycket!!
För utan att få uppleva den svindlande Känslan, när vardagen upphöjs till Konst, är vi alla fattiga.
Barbro Lindgren, författare
Ylva Eggehorn
Hos mina farföräldrar i Älvsjö fanns varje år en ny utgåva av Federativs Arbetarekalender. Den innehöll – förutom årliga datum och namnsdagar – folkbildande artiklar om allt från vulkaner till Goethe. Samt en Ordlista för Vardagen. Ordlistan började varje år med en ny bokstav. 1950, året jag föddes, hade man kommit till bokstaven ”i”. Där kunde man ta del av ordförklaringar till illiterat, itinerera och interimistiska beslut. Ordlista för vardagen underskattade varken behovet av den kunskap som ger makt eller läsarnas förmåga att ta till sig kunskapen, det är uppenbart.
Det var här jag för första gången mötte ordet imponderabilia. Vad i hela världen betyder det?
Ordlistan förklarade: ovägbara ting i politiken, psykologiska faktorer, svårberäkneliga men nödvändiga vid uppfattningen av en fråga. Jag fick läsa om det där ett par gånger. Sen insåg jag: det här är ju precis vad jag håller på med. De långsamma, nästan osynliga processerna i ett folk, där reflektion pågår, värderingar och åsikter bildas, opinioner formas och eventuellt till sist tar form i skapande av kulturella uttryck, eller byggnader, lagstiftning, organisationer och beslut. Det oroar mig att jag ser ett glapp mellan den här processen och de beslut som fattas på politisk nivå. Som två isflak glider de långsamt från varandra.
Därför behöver vi ett offentligt samtal om kultur och kulturpolitik. I det samtalet behöver vi många berättelser som kan förmedla komplexa sanningar. Att berätta är ett existensiellt grundbehov som skapar mening och ger ramar för kunskapen, så att vi kan värdera ny kunskap utan att den blir fragmentarisk. Det här gäller framförallt berättelser om framtiden, ”minnet av framtiden”. Litteratur och andra konstformer handlar inte enbart om estetisk konsumtion, utan om ”möjligheten att föreställa sig något annat” – och att tro att det är möjligt att åstadkomma något annat än den situation som för tillfället råder. Det är i grunden en demokratifråga. Vem eller vilka skriver framtidsberättelserna idag? Var övas den kritiska förmågan att ifrågasätta det till synes självklara?
Mellan elitism och populism finns bildningens möjlighet. Jag vill se en politisk ambition för folkbildning i Sverige:
Utbilda lärarna i våra skolor i berättande.
Första perioden varje skoltermin skall tillbringas i det obligatoriska skolbiblioteket. Läs högt för och med barnen – inte bara för de minsta.
Ge dem språk och berättarstrukturer. Teater, film, litteratur, musik och konst förmedlar berättelser. Att lämna barn och unga människor ensamma framför datorn och kalla det ”forskning” är ett övergivande – de lär sig bara att skriva av torftiga texter och artiklar på Internet, utan att förstå vad de skriver av.
Vägra betrakta kulturskapare som företagare – de är forskare och i sitt kreativa arbete i princip lika oanvändbara som grundforskare. Tillämpbarheten kommer i ett senare skede! Kreativitet är en mänsklig aktivitet och ett värde i sig!
Skapa en politisk/ekonomisk mellannivå för kulturskapare, mellan löntagare och företagare. Det är inte svårt med dagens teknologi att ha ytterligare en kolumn i administrationen. Anpassa skatter, avgifter och bokslutskrav efter denna grupps reella förutsättningar. Betrakta kultur som investeringar i allmännytta.
Imponderabilia!
Ylva Eggehorn, författare och dramatiker
Ann Petrén
Jag tycker att t.ex Teateralliansen skulle kunna vara ett påtryckningsorgan i samband med rollbestättning av film. Alltså att Teateralliansen idkade påtryckning på filmproducenter o castare att våga nyttja andra än "säkra" kort. Det spelas ju in filmer som redan på förhand beräknas ha ekonomi och publik, t.ex Wallander och liknande varför måste dom säkra upp sig med kända ansikten, dom bör ju kunna hjälpa till att visa den bredd det faktiskt finns i skådespelarkåren. Som enskild skådespelare kan man ju aldrig argumentera i denna sak eftersom då skulle man uppfattas som att man själv är bitter för att inte få vara med. men många "klagar" ju på att det ständigt är samma ansikten och vem ska göra något åt det om inte producenter o castare. På så sätt skulle ju fler få arbete och vi kan hävda att vi behövs för som det nu är behövs ju inte alla eftersom så många är utan arbete då filmprducenterna inte vågar riskera. Det borde ju ligga även i producenterna intresse att visa på bredden. Vi måste ju samarbeta kring resurserna. Många jobbar dubbelt medan andra är helt utan.
tänkte på detta nu på vägen hem
många bäckar små... inget särskilt välformulerat förslag men en tanke
Det år som det inte är Teaterbienal skulle det vara en internationell Teaterfestival i Stockholm!
Ann Petrén, skådespelare
David Weiss
Den offentligt finansierade kulturen är en hörnsten i vår demokrati. Den skall, i likhet med Public Service-uppdraget för radio och TV, verka för ett brett utbud för så stora delar av folket som möjligt utan att begränsas av kommersiella, religiösa eller politiska hänsyn.
Ändå angriper man gärna vår solidariskt finansierade modell, av folket/för folket, från höger i samtida kulturdebatt bl.a genom att anklaga hela modellen för att vara en socialistiskt färgad hierarki som präglas av kåranda och trångsynthet. Det finns delar av den kritiken som är relevant för en fortsatt utveckling och fördjupning av ett fritt, demokratiskt kulturliv i vårat land.
Som en introduktion till denna diskurs bör man förstå att även om kulturella uttryck står var och en fritt skapa helt efter eget gottfinnande så är finansierngsmodellen en utlöpare av arbetarrörelsens kamp för social rättvisa och fördjupad demokrati i Sverige under 1900-talet fram till idag. Folkbildningstanken som manifesterats bl.a i ABF och studiecirklarna är en delvis bortglömd ledstjärna för både kulturinstitutioner och anslagsgivare så som Kulturrådet i Sverige idag. Detta är ett centralt historiskt perspektiv på det faktum att männsikor med olika bakgrund idag faktiskt har råd och möjlighet att ägna sig åt kulturell verksamhet oavsett om den är kommersiell, politisk, religiös eller inte. Säkerställandet av denna mångfald är inte partipolitiskt till sitt innersta väsen, men är som statsvetenskaplig idé demokratisk och antifascistisk och rymmer ett helt spektra av strömningar från många håll i samhället.
För att uppmärksamma detta har jag valt en för den internationella arbetarrörelsen viktig kampsång och skrivit en ny text med fokus på kulturarbetets villkor i Sverige idag. Orginalmelodin kallas för "Warzawianka" och är ursprungligen en polsk antittsaristisk, revolutionär frihetssång från 1800-talet.
I Spanien blev den under inbördeskriget och kampen mot fascismen adopterad av anarkisterna och gavs namnet "A las barricadas". Den hittills mest kända svenska versionen är "Warsavjanka - Kampen för Klassen", desvärre skriven av de Marxist-Leninistiska tokstollarna i de gamla proggbandet Knutna Nävar. De olika varianterna finns lyckligtvis alla på Youtube, för många att avnjutas och nu är det dags för nästa version som jag tycker skall kallas: KULTURARBETETS KAMPSÅNG. Den är en fri omskrivning av Knutna Nävars version.
http://www.youtube.com/watch?v=hsG5cwfjw0I
KULTURARBETETS KAMPSÅNG
Vers:
Ständigt allt större blir ekonomier
som göds utav arbete och vinstmarginal.
Men utrymmet krymper under toppstyrda partier,
Och valfrihet är till för de som har kapital!
Refr:
Vi följer i spåren arbetarklassen,
hjältar som fallit för frihetens sak!
Vägen är krokig och skaran är brokig,
känslan är tokig men viljan är rak.
Vi följer i spåren systrar och bröder,
kämpar som fallit för frihetens sak!
Vägen är krokig och skaran är brokig,
känslan är tokig men viljan är rak.
Vers:
Nog har vi mästrats och manipulerats,
demokrati är ingen fråga om smak!
Välfärden måste ju finansieras,
solidariskt ska vi höja vårat utgiftstak!
Refr:
Till kamp och till seger folkbildning leder,
vi tar tillbaka vad man en gång från oss stal!
Frihet att tänka och frihet att älska,
frihet att fullfölja vår potential!
Till kamp och till seger folkbildning leder,
nu vi tar tillbaka vad man en gång från oss stal!
Frihet att tänka och frihet att älska,
frihet att utveckla humankapital!
Jag framför den gärna om intresse finns, men helst av allt vill jag att så många som möjligt sjunger den och gör den till sin!
David Weiss, kulturarbetare
Ett litet utdrag ur de trösterika kulturutövarnas upprop.
Mera finns att läsa på http://www.skuggutredningen.se/web/pages/inkomna.php
Låt våra röster aldrig tystna över denna kulturfientliga regering som bara ser prislappen kortsiktigt i det som är vår livsnödvändiga kulturutövning och arv.
Har tagit mig friheten att kopiera några röster:
Barbro Lindgren
Hjälp!
Vart tog kulturen vägen
och var kommer alla dokusåpor ifrån?
När blev allt en tävling?
Vi ska tydligen underhållas av allt utom Kultur!
Men vi är inte skapade för meningslös information dygnet runt. Kultur kräver tid och stillhet.
Ytligheten brer ut sig när Kulturen ligger i träda.
Och Kulturen Kan inte värderas i pengar – med den måste få kosta! Mycket!!
För utan att få uppleva den svindlande Känslan, när vardagen upphöjs till Konst, är vi alla fattiga.
Barbro Lindgren, författare
Ylva Eggehorn
Hos mina farföräldrar i Älvsjö fanns varje år en ny utgåva av Federativs Arbetarekalender. Den innehöll – förutom årliga datum och namnsdagar – folkbildande artiklar om allt från vulkaner till Goethe. Samt en Ordlista för Vardagen. Ordlistan började varje år med en ny bokstav. 1950, året jag föddes, hade man kommit till bokstaven ”i”. Där kunde man ta del av ordförklaringar till illiterat, itinerera och interimistiska beslut. Ordlista för vardagen underskattade varken behovet av den kunskap som ger makt eller läsarnas förmåga att ta till sig kunskapen, det är uppenbart.
Det var här jag för första gången mötte ordet imponderabilia. Vad i hela världen betyder det?
Ordlistan förklarade: ovägbara ting i politiken, psykologiska faktorer, svårberäkneliga men nödvändiga vid uppfattningen av en fråga. Jag fick läsa om det där ett par gånger. Sen insåg jag: det här är ju precis vad jag håller på med. De långsamma, nästan osynliga processerna i ett folk, där reflektion pågår, värderingar och åsikter bildas, opinioner formas och eventuellt till sist tar form i skapande av kulturella uttryck, eller byggnader, lagstiftning, organisationer och beslut. Det oroar mig att jag ser ett glapp mellan den här processen och de beslut som fattas på politisk nivå. Som två isflak glider de långsamt från varandra.
Därför behöver vi ett offentligt samtal om kultur och kulturpolitik. I det samtalet behöver vi många berättelser som kan förmedla komplexa sanningar. Att berätta är ett existensiellt grundbehov som skapar mening och ger ramar för kunskapen, så att vi kan värdera ny kunskap utan att den blir fragmentarisk. Det här gäller framförallt berättelser om framtiden, ”minnet av framtiden”. Litteratur och andra konstformer handlar inte enbart om estetisk konsumtion, utan om ”möjligheten att föreställa sig något annat” – och att tro att det är möjligt att åstadkomma något annat än den situation som för tillfället råder. Det är i grunden en demokratifråga. Vem eller vilka skriver framtidsberättelserna idag? Var övas den kritiska förmågan att ifrågasätta det till synes självklara?
Mellan elitism och populism finns bildningens möjlighet. Jag vill se en politisk ambition för folkbildning i Sverige:
Utbilda lärarna i våra skolor i berättande.
Första perioden varje skoltermin skall tillbringas i det obligatoriska skolbiblioteket. Läs högt för och med barnen – inte bara för de minsta.
Ge dem språk och berättarstrukturer. Teater, film, litteratur, musik och konst förmedlar berättelser. Att lämna barn och unga människor ensamma framför datorn och kalla det ”forskning” är ett övergivande – de lär sig bara att skriva av torftiga texter och artiklar på Internet, utan att förstå vad de skriver av.
Vägra betrakta kulturskapare som företagare – de är forskare och i sitt kreativa arbete i princip lika oanvändbara som grundforskare. Tillämpbarheten kommer i ett senare skede! Kreativitet är en mänsklig aktivitet och ett värde i sig!
Skapa en politisk/ekonomisk mellannivå för kulturskapare, mellan löntagare och företagare. Det är inte svårt med dagens teknologi att ha ytterligare en kolumn i administrationen. Anpassa skatter, avgifter och bokslutskrav efter denna grupps reella förutsättningar. Betrakta kultur som investeringar i allmännytta.
Imponderabilia!
Ylva Eggehorn, författare och dramatiker
Ann Petrén
Jag tycker att t.ex Teateralliansen skulle kunna vara ett påtryckningsorgan i samband med rollbestättning av film. Alltså att Teateralliansen idkade påtryckning på filmproducenter o castare att våga nyttja andra än "säkra" kort. Det spelas ju in filmer som redan på förhand beräknas ha ekonomi och publik, t.ex Wallander och liknande varför måste dom säkra upp sig med kända ansikten, dom bör ju kunna hjälpa till att visa den bredd det faktiskt finns i skådespelarkåren. Som enskild skådespelare kan man ju aldrig argumentera i denna sak eftersom då skulle man uppfattas som att man själv är bitter för att inte få vara med. men många "klagar" ju på att det ständigt är samma ansikten och vem ska göra något åt det om inte producenter o castare. På så sätt skulle ju fler få arbete och vi kan hävda att vi behövs för som det nu är behövs ju inte alla eftersom så många är utan arbete då filmprducenterna inte vågar riskera. Det borde ju ligga även i producenterna intresse att visa på bredden. Vi måste ju samarbeta kring resurserna. Många jobbar dubbelt medan andra är helt utan.
tänkte på detta nu på vägen hem
många bäckar små... inget särskilt välformulerat förslag men en tanke
Det år som det inte är Teaterbienal skulle det vara en internationell Teaterfestival i Stockholm!
Ann Petrén, skådespelare
David Weiss
Den offentligt finansierade kulturen är en hörnsten i vår demokrati. Den skall, i likhet med Public Service-uppdraget för radio och TV, verka för ett brett utbud för så stora delar av folket som möjligt utan att begränsas av kommersiella, religiösa eller politiska hänsyn.
Ändå angriper man gärna vår solidariskt finansierade modell, av folket/för folket, från höger i samtida kulturdebatt bl.a genom att anklaga hela modellen för att vara en socialistiskt färgad hierarki som präglas av kåranda och trångsynthet. Det finns delar av den kritiken som är relevant för en fortsatt utveckling och fördjupning av ett fritt, demokratiskt kulturliv i vårat land.
Som en introduktion till denna diskurs bör man förstå att även om kulturella uttryck står var och en fritt skapa helt efter eget gottfinnande så är finansierngsmodellen en utlöpare av arbetarrörelsens kamp för social rättvisa och fördjupad demokrati i Sverige under 1900-talet fram till idag. Folkbildningstanken som manifesterats bl.a i ABF och studiecirklarna är en delvis bortglömd ledstjärna för både kulturinstitutioner och anslagsgivare så som Kulturrådet i Sverige idag. Detta är ett centralt historiskt perspektiv på det faktum att männsikor med olika bakgrund idag faktiskt har råd och möjlighet att ägna sig åt kulturell verksamhet oavsett om den är kommersiell, politisk, religiös eller inte. Säkerställandet av denna mångfald är inte partipolitiskt till sitt innersta väsen, men är som statsvetenskaplig idé demokratisk och antifascistisk och rymmer ett helt spektra av strömningar från många håll i samhället.
För att uppmärksamma detta har jag valt en för den internationella arbetarrörelsen viktig kampsång och skrivit en ny text med fokus på kulturarbetets villkor i Sverige idag. Orginalmelodin kallas för "Warzawianka" och är ursprungligen en polsk antittsaristisk, revolutionär frihetssång från 1800-talet.
I Spanien blev den under inbördeskriget och kampen mot fascismen adopterad av anarkisterna och gavs namnet "A las barricadas". Den hittills mest kända svenska versionen är "Warsavjanka - Kampen för Klassen", desvärre skriven av de Marxist-Leninistiska tokstollarna i de gamla proggbandet Knutna Nävar. De olika varianterna finns lyckligtvis alla på Youtube, för många att avnjutas och nu är det dags för nästa version som jag tycker skall kallas: KULTURARBETETS KAMPSÅNG. Den är en fri omskrivning av Knutna Nävars version.
http://www.youtube.com/watch?v=hsG5cwfjw0I
KULTURARBETETS KAMPSÅNG
Vers:
Ständigt allt större blir ekonomier
som göds utav arbete och vinstmarginal.
Men utrymmet krymper under toppstyrda partier,
Och valfrihet är till för de som har kapital!
Refr:
Vi följer i spåren arbetarklassen,
hjältar som fallit för frihetens sak!
Vägen är krokig och skaran är brokig,
känslan är tokig men viljan är rak.
Vi följer i spåren systrar och bröder,
kämpar som fallit för frihetens sak!
Vägen är krokig och skaran är brokig,
känslan är tokig men viljan är rak.
Vers:
Nog har vi mästrats och manipulerats,
demokrati är ingen fråga om smak!
Välfärden måste ju finansieras,
solidariskt ska vi höja vårat utgiftstak!
Refr:
Till kamp och till seger folkbildning leder,
vi tar tillbaka vad man en gång från oss stal!
Frihet att tänka och frihet att älska,
frihet att fullfölja vår potential!
Till kamp och till seger folkbildning leder,
nu vi tar tillbaka vad man en gång från oss stal!
Frihet att tänka och frihet att älska,
frihet att utveckla humankapital!
Jag framför den gärna om intresse finns, men helst av allt vill jag att så många som möjligt sjunger den och gör den till sin!
David Weiss, kulturarbetare
Ett litet utdrag ur de trösterika kulturutövarnas upprop.
Mera finns att läsa på http://www.skuggutredningen.se/web/pages/inkomna.php
Låt våra röster aldrig tystna över denna kulturfientliga regering som bara ser prislappen kortsiktigt i det som är vår livsnödvändiga kulturutövning och arv.
tisdag 18 november 2008
Klok kommentar
Detta hörde jag i morse på tv4 där det debatterades relationer:
"Man är i den relation man anser sig vara värd".
Jag studsade till.
Tänkte...lååångt senare på dan att...
OM jag hade kunnat brodera,
så skulle jag gjort en bonad med dessa ord att hänga på väggen!
"Man är i den relation man anser sig vara värd".
Jag studsade till.
Tänkte...lååångt senare på dan att...
OM jag hade kunnat brodera,
så skulle jag gjort en bonad med dessa ord att hänga på väggen!
måndag 17 november 2008
Ur Vänsterpartiets blogg och ett svar från riksdagen till mig
Skicka en uppmaning via e-post
Den 20 november röstar riksdagen om Lissabonfördraget. Hjälp till med att försöka övertyga socialdemokraterna om att rösta för en vilandeförklaring. Klicka på länken nedan, fyll sedan i ditt namn och din e-postadress så skickas ett brev ut till alla socialdemokratiska ledamöter i riksdagen.
http://riksdagsvanstern.org/svenskamodellen/#protestera
Det gjorde jag och svaret finns en bit här nedanför.
Lissabonfördraget påverkar strejkrätten och kollektivavtalsmodellen!
Den 20 November röstar riksdagen om Lissabonfördraget. Vi kräver garantier för att skydda den svenska avtalsmodellen och konflikträtten. Efter Lavaldomen står det klart att EU-fördragen saknar skydd för löntagarna och att EU inskränker konflikträtten på svensk arbetsmarknad och underkänner delar av den svenska arbetsrättslagstiftningen.
Det nya fördraget - Lissabonfördraget - förbättrar inget av detta. Frågan om den svenska kollektivavtalsmodellen är så grundläggande att vi hoppas att alla riksdagsledamöter som värnar om den svenska modellen stödjer vårt förslag om en vilandeförklaring och skjuter på beslutet i tolv månader. Denna tid behövs för att utreda hur Lissabonfördraget kommer att påverka kollektivavtalsmodellen och strejkrätten. En lösning måste presenteras som inte innebär några försämringar ur facklig synpunkt innan fördraget ratificeras.
Besök vår kampanjsida för att läsa mer och på andra sätt engagera dig i kampanjen!
http://www.vansterpartiet.se/svenskamodellen
Jag har skrivit på, mot detta fördrag som vidarebefodrades till riksdagens opposition och fick detta svar:
Hej!
Jag delar din uppfattning att de Svenska kollektiv avtalen idag är hotade. Det största hotet är att vi har en borgerlig regering och att deras vilja att lösa frågan är högst tvivelaktig.
Domarna i EU domstolen gör att det är nödvändigt med en anpassning av Svensk lagstiftning för att täppa till de luckor som nu uppstått. Något som enligt vår bedömning är fullt möjligt.
Det handlar om politisk vilja.
Utöver det är det möjligt att det behövs förtydligande i utstationeringsdiriktivet. Domarna innebär att det som var tänkt att vara ett golv för löner och villkor nu istället blivit tak. Här fanns en
samsyn när direktivet förhandlades och flera länder har reagerat på hur domstolen valt att tolka om innebörden. Dock inte vår moderat styrda regering, som konsekvent har vägrat att lyfta
frågan i de EU sammanhang där vi har varit representerade.
Det innebär inte att det inte pågår ett arbete för att komma tillrätta med problemet också när det gäller utstationeringsdirektivet. Jan Andersson (s) har lett en arbetsgrupp i EU parlamentet som
är överens om att föreslå att den paragraf i direktivet som reglerar just villkoren för utstationerad arbetskraft ska öppnas upp för nya förhandlingar med syfte att tydliggöra det som var ursprungs
intentionen.
Här är vi beroende av att kunna göra upp med andra medlems stater för att dels få till en omförhandling, men också för att resultatet ska bli bra.
Utstationeringsdirektivet ingår inte i Lissabon fördraget och måste hanteras oavsett fördrag. De förändringar som måste till i Svensk lagstiftning måste också hanteras oavsett fördrag. Domarna
har kommit till med nuvarande fördrag och blir varken bättre eller sämre med Lissabon fördraget.
Trots det hade det varit smakfullt om dagordningen varit satt så att vi hade behandlat Stråth utredningen först och Lissabon fördraget sen, eftersom att det har varit ett tydligt önskemål från bland annat
LO. Regeringen har valt en annan ordning, sannolikt för att försöka förflytta fokus till splittringen som finns i den här frågan hos oss. Tron att vi kan påverka dagordningen verkar vara djupt förankrad,
ibland till och med hos oss själva, men är tyvärr inte sann. Vi har i alla instanser försökt förändra tidsramarna, utan resultat.
Att hota med att fälla fördraget om inte dagordningen blir i den ordning vi vill ha den, bygger på att vi är beredda att göra så också. Det är uppenbart att regeringen är beredda att ta den risken,
sannolikt eftersom de mycket väl kan tänka sig att leva med nuvarande fördrag, och inte heller bryr sig om att försöka säkra samarbetspartners kring frågan med utstationeringsdirektivet.
Vårt absoluta mål är att säkra kollektiv avtalen, i det finns inga nyanser. Vi har valt att agera utifrån hur vi bedömer att vi bäst gör det på så väl kort som lång sikt.
Det bästa sättet att trygga löntagarnas villkor är en socialdemokratisk regering 2010!
Jennie Nilsson
Min reflektion;
Men det hjälper väl inte om fördraget ska undertecknas NU???
Eller ska sossarna riva upp det 2010?
Många frågetecken blir det...
Den 20 november röstar riksdagen om Lissabonfördraget. Hjälp till med att försöka övertyga socialdemokraterna om att rösta för en vilandeförklaring. Klicka på länken nedan, fyll sedan i ditt namn och din e-postadress så skickas ett brev ut till alla socialdemokratiska ledamöter i riksdagen.
http://riksdagsvanstern.org/svenskamodellen/#protestera
Det gjorde jag och svaret finns en bit här nedanför.
Lissabonfördraget påverkar strejkrätten och kollektivavtalsmodellen!
Den 20 November röstar riksdagen om Lissabonfördraget. Vi kräver garantier för att skydda den svenska avtalsmodellen och konflikträtten. Efter Lavaldomen står det klart att EU-fördragen saknar skydd för löntagarna och att EU inskränker konflikträtten på svensk arbetsmarknad och underkänner delar av den svenska arbetsrättslagstiftningen.
Det nya fördraget - Lissabonfördraget - förbättrar inget av detta. Frågan om den svenska kollektivavtalsmodellen är så grundläggande att vi hoppas att alla riksdagsledamöter som värnar om den svenska modellen stödjer vårt förslag om en vilandeförklaring och skjuter på beslutet i tolv månader. Denna tid behövs för att utreda hur Lissabonfördraget kommer att påverka kollektivavtalsmodellen och strejkrätten. En lösning måste presenteras som inte innebär några försämringar ur facklig synpunkt innan fördraget ratificeras.
Besök vår kampanjsida för att läsa mer och på andra sätt engagera dig i kampanjen!
http://www.vansterpartiet.se/svenskamodellen
Jag har skrivit på, mot detta fördrag som vidarebefodrades till riksdagens opposition och fick detta svar:
Hej!
Jag delar din uppfattning att de Svenska kollektiv avtalen idag är hotade. Det största hotet är att vi har en borgerlig regering och att deras vilja att lösa frågan är högst tvivelaktig.
Domarna i EU domstolen gör att det är nödvändigt med en anpassning av Svensk lagstiftning för att täppa till de luckor som nu uppstått. Något som enligt vår bedömning är fullt möjligt.
Det handlar om politisk vilja.
Utöver det är det möjligt att det behövs förtydligande i utstationeringsdiriktivet. Domarna innebär att det som var tänkt att vara ett golv för löner och villkor nu istället blivit tak. Här fanns en
samsyn när direktivet förhandlades och flera länder har reagerat på hur domstolen valt att tolka om innebörden. Dock inte vår moderat styrda regering, som konsekvent har vägrat att lyfta
frågan i de EU sammanhang där vi har varit representerade.
Det innebär inte att det inte pågår ett arbete för att komma tillrätta med problemet också när det gäller utstationeringsdirektivet. Jan Andersson (s) har lett en arbetsgrupp i EU parlamentet som
är överens om att föreslå att den paragraf i direktivet som reglerar just villkoren för utstationerad arbetskraft ska öppnas upp för nya förhandlingar med syfte att tydliggöra det som var ursprungs
intentionen.
Här är vi beroende av att kunna göra upp med andra medlems stater för att dels få till en omförhandling, men också för att resultatet ska bli bra.
Utstationeringsdirektivet ingår inte i Lissabon fördraget och måste hanteras oavsett fördrag. De förändringar som måste till i Svensk lagstiftning måste också hanteras oavsett fördrag. Domarna
har kommit till med nuvarande fördrag och blir varken bättre eller sämre med Lissabon fördraget.
Trots det hade det varit smakfullt om dagordningen varit satt så att vi hade behandlat Stråth utredningen först och Lissabon fördraget sen, eftersom att det har varit ett tydligt önskemål från bland annat
LO. Regeringen har valt en annan ordning, sannolikt för att försöka förflytta fokus till splittringen som finns i den här frågan hos oss. Tron att vi kan påverka dagordningen verkar vara djupt förankrad,
ibland till och med hos oss själva, men är tyvärr inte sann. Vi har i alla instanser försökt förändra tidsramarna, utan resultat.
Att hota med att fälla fördraget om inte dagordningen blir i den ordning vi vill ha den, bygger på att vi är beredda att göra så också. Det är uppenbart att regeringen är beredda att ta den risken,
sannolikt eftersom de mycket väl kan tänka sig att leva med nuvarande fördrag, och inte heller bryr sig om att försöka säkra samarbetspartners kring frågan med utstationeringsdirektivet.
Vårt absoluta mål är att säkra kollektiv avtalen, i det finns inga nyanser. Vi har valt att agera utifrån hur vi bedömer att vi bäst gör det på så väl kort som lång sikt.
Det bästa sättet att trygga löntagarnas villkor är en socialdemokratisk regering 2010!
Jennie Nilsson
Min reflektion;
Men det hjälper väl inte om fördraget ska undertecknas NU???
Eller ska sossarna riva upp det 2010?
Många frågetecken blir det...
Citerar en annan blogg - igen!
Det här var så klokt så att jag bara var tvungen att lägga in det här.
Kanske lite fuskigt att inte skriva "eget" men när man ser något genialiskt uttalat så måste det bara få förmedlas vidare. Detta läste jag i "Kulturbloggen":
Vad är arbete? Vad är livet? Och vad är viktigast i livet?
Centerpartiets Maud Olofsson föreslår att pensionsåldern ska höjas. Vi ska jobba ännu fler år innan vi går i pension.
Det finns många, många aspekter på det här.
Att Maud Olofsson visar att hon kanske inte förstår vad hårt kroppsarbete och ensidiga rörelser på ett industrijobb kan göra med en människas kropp, är tragiskt. Fast inte oväntat. Hon står ju trots allt på den högra sidan av politiken.
Att det varslas människor som aldrig förr och arbetslösheten ökar och ökar, har hon kanske inte förstått. Är det smartaste då att ännu mer minska utbud av arbete? För varje unga människa som inte kommer in på arbetsmarknaden är en förlust för ett samhälle. En stor förlust.
Att det finns massor av duktiga människor som är i 50-årsåldern och som inte kommer tillbaka in på arbetsmarknaden ifall det av något skäl råkat hoppa av från eller förlora jobbet, kanske inte Maud förstår. Att med en lång meritlista ändå inte bli kallad till intervju eller se hur jobbet de sökt går till 30-åringar, med tjugo års mindre erfarenhet, det kan påverka många duktiga människors tro på sig själva. Hur får de jobb genom att pensionsåldern höjs? Hur blir arbetsgivaren av med sina fördomar mot 50-åringar?
Att livet har andra värden också än att jobba, jobba, jobba … Det kanske Maud Olofsson inte heller insett. Hon är inte ensam om det. Politikerna överlag, inom alla partier i stort sett, är så fixerade vi att välfärden ska utvecklas i allt snabbare takt - och människor ska vara effektiva, duktiga, kompetenta, arbetsamma, målmedvetna …
Men när ska vi ha tid att se varandra. När ska vi ha tid att lyssna på varandra. När ska vi ha tid att hålla varandra i handen? När ska vi ha tid att prata om livets andra frågor? När ska vi ha tid att tänka? När ska vi ha tid att ströva längs en stig i skogen, andas in den fuktiga höstmyllans doft, låta fötterna dra längs löven på marken.
Skolbarn behöver ha vuxna omkring sig som har tid att prata med dem. Gamla människor behöver träffa människor som har tid att sitta ner och samtala. Livet är fullt av annat också. Det här är det som är mest tabu i vårt samhälle idag: att prata om att det finns andra värden än att öka ekonomin. Att det andra värden än de som räknas in i nationalbudgeten. Andra nästan mer eviga värden. Fast det får man förstås inte ens viska.
Kanske lite fuskigt att inte skriva "eget" men när man ser något genialiskt uttalat så måste det bara få förmedlas vidare. Detta läste jag i "Kulturbloggen":
Vad är arbete? Vad är livet? Och vad är viktigast i livet?
Centerpartiets Maud Olofsson föreslår att pensionsåldern ska höjas. Vi ska jobba ännu fler år innan vi går i pension.
Det finns många, många aspekter på det här.
Att Maud Olofsson visar att hon kanske inte förstår vad hårt kroppsarbete och ensidiga rörelser på ett industrijobb kan göra med en människas kropp, är tragiskt. Fast inte oväntat. Hon står ju trots allt på den högra sidan av politiken.
Att det varslas människor som aldrig förr och arbetslösheten ökar och ökar, har hon kanske inte förstått. Är det smartaste då att ännu mer minska utbud av arbete? För varje unga människa som inte kommer in på arbetsmarknaden är en förlust för ett samhälle. En stor förlust.
Att det finns massor av duktiga människor som är i 50-årsåldern och som inte kommer tillbaka in på arbetsmarknaden ifall det av något skäl råkat hoppa av från eller förlora jobbet, kanske inte Maud förstår. Att med en lång meritlista ändå inte bli kallad till intervju eller se hur jobbet de sökt går till 30-åringar, med tjugo års mindre erfarenhet, det kan påverka många duktiga människors tro på sig själva. Hur får de jobb genom att pensionsåldern höjs? Hur blir arbetsgivaren av med sina fördomar mot 50-åringar?
Att livet har andra värden också än att jobba, jobba, jobba … Det kanske Maud Olofsson inte heller insett. Hon är inte ensam om det. Politikerna överlag, inom alla partier i stort sett, är så fixerade vi att välfärden ska utvecklas i allt snabbare takt - och människor ska vara effektiva, duktiga, kompetenta, arbetsamma, målmedvetna …
Men när ska vi ha tid att se varandra. När ska vi ha tid att lyssna på varandra. När ska vi ha tid att hålla varandra i handen? När ska vi ha tid att prata om livets andra frågor? När ska vi ha tid att tänka? När ska vi ha tid att ströva längs en stig i skogen, andas in den fuktiga höstmyllans doft, låta fötterna dra längs löven på marken.
Skolbarn behöver ha vuxna omkring sig som har tid att prata med dem. Gamla människor behöver träffa människor som har tid att sitta ner och samtala. Livet är fullt av annat också. Det här är det som är mest tabu i vårt samhälle idag: att prata om att det finns andra värden än att öka ekonomin. Att det andra värden än de som räknas in i nationalbudgeten. Andra nästan mer eviga värden. Fast det får man förstås inte ens viska.
söndag 16 november 2008
Citat ur "Ett hjärta rött" Bloggen!
Kan inte låta bli att citera den förträfflige bloggaren Ilse-Maries blogg ett hjärta rött! Läs och förfäras:
Missa inte P C Jersilds ledarkrönika i dag i DN om hur Filippa Reinfeldts nya “Vårdval Stockholm” slår mot de äldre, sjukaste och svagaste i samhället.
“Vårdvalet”, enligt Stockholmsmodellen, spär på och ökar klyftorna mellan fattiga och rika. Nu ska det tvångsinföras i hela Sverige - och som vanligt med alliansens “reformer” - utan att man lyssnar på fakta och forskning och utan att man gör några konsekvensanalyser.
I samma DN (ej nätet) kan man läsa om hur Centern (av alla partier) nu vill ta hjälp av WHO:s ledande forskare Michael Marmot för att “minska ojämlikheten i hälsa”.
Marmot har konstaterat följande fakta (efter att ha lett WHO:s kommission om hälsa och sociala faktorer):
Sociala orättvisor leder till sämre hälsa och för tidig död.
Ojämlik hälsa finns i alla länder, fattiga som rika.
I Sverige har hälsoklyftan mellan fattiga och rika ökat de senaste 15 åren.
Nu vill alltså ett alliansparti utröna vad vi ska göra åt just denna orättvisa. Kanske man borde börja med att titta på vad den politiska allians man är delaktig i har gjort för att utjämna klyftorna i samhället - alltså den klyfta mellan de fattigaste och de rikaste som leder till ojämlikhet i hälsa och för tidig död - allt enligt världens ledande forskare på området.
Varför inte börja med att titta närmare på de fakta som redan finns om hur alliansens politik har förvandlat Sverige;
Barnfattigdomen bland barn med ensamstående föräldrar har fördubblas från 15 till 27 procent
Skatterna har sänkts mest för höginkomsttagare och förmögna samtidigt som arbetslösa, sjuka, småbarnsföräldrar och pensionärer står för finansieringen. Det betyder att Sverige har fått vidgade klyftor.
Antalet “fattiga” har ökat med 146 000 personer.
De riktiga vinnarna på regeringens politik finns i segregerade, dyra villaområden.
Alliansens politik har alltså, redan efter två år, kraftigt ökat på klyftorna och segregationen i det svenska samhället. Kanske centern borde börja där - och granska sin egen politik. Varför vill man till exempel sänka skatten ytterliggare för de som tjänar mest? Vad gör det för klyftorna i samhället? Hur minskar det “ojämlikheten i hälsa”?
Samtidigt - Allt fler vill stänga in sig och sina bostadsområden bakom grindar och galler. I dag berättar DN om en bostadsrättsförening i Uppsala som satt upp grindar runt sitt område. Så här säger Göran Cars som har gjort studier om fenomenet med gated communities;
- Det är sådant som ökar segregationen. Man stänger in sig med sina likar och det är inte bra för mångfalden. Dessutom är det förödande för staden, eftersom servicen samlas innanför murarna med dagis, hälsovård, parker och affärer. Det får konsekvenser eftersom den servicen i motsvarande grad försvinner från staden.
Den politiska utvecklingen går mot ökad segregation och mot allt större klyftor mellan fattiga och rika - även i Sverige. Alliansens politik spär på utvecklingen i rekordfart.
Man kan fråga sig om allianspartierna överhuvudtaget vet vad de själva sysslar med. Har de någon aning om vad deras politik får för konsekvenser för samhället och för vanliga människor?
Om inte - välkommen ut i den bistra “verkligheten”!
Missa inte P C Jersilds ledarkrönika i dag i DN om hur Filippa Reinfeldts nya “Vårdval Stockholm” slår mot de äldre, sjukaste och svagaste i samhället.
“Vårdvalet”, enligt Stockholmsmodellen, spär på och ökar klyftorna mellan fattiga och rika. Nu ska det tvångsinföras i hela Sverige - och som vanligt med alliansens “reformer” - utan att man lyssnar på fakta och forskning och utan att man gör några konsekvensanalyser.
I samma DN (ej nätet) kan man läsa om hur Centern (av alla partier) nu vill ta hjälp av WHO:s ledande forskare Michael Marmot för att “minska ojämlikheten i hälsa”.
Marmot har konstaterat följande fakta (efter att ha lett WHO:s kommission om hälsa och sociala faktorer):
Sociala orättvisor leder till sämre hälsa och för tidig död.
Ojämlik hälsa finns i alla länder, fattiga som rika.
I Sverige har hälsoklyftan mellan fattiga och rika ökat de senaste 15 åren.
Nu vill alltså ett alliansparti utröna vad vi ska göra åt just denna orättvisa. Kanske man borde börja med att titta på vad den politiska allians man är delaktig i har gjort för att utjämna klyftorna i samhället - alltså den klyfta mellan de fattigaste och de rikaste som leder till ojämlikhet i hälsa och för tidig död - allt enligt världens ledande forskare på området.
Varför inte börja med att titta närmare på de fakta som redan finns om hur alliansens politik har förvandlat Sverige;
Barnfattigdomen bland barn med ensamstående föräldrar har fördubblas från 15 till 27 procent
Skatterna har sänkts mest för höginkomsttagare och förmögna samtidigt som arbetslösa, sjuka, småbarnsföräldrar och pensionärer står för finansieringen. Det betyder att Sverige har fått vidgade klyftor.
Antalet “fattiga” har ökat med 146 000 personer.
De riktiga vinnarna på regeringens politik finns i segregerade, dyra villaområden.
Alliansens politik har alltså, redan efter två år, kraftigt ökat på klyftorna och segregationen i det svenska samhället. Kanske centern borde börja där - och granska sin egen politik. Varför vill man till exempel sänka skatten ytterliggare för de som tjänar mest? Vad gör det för klyftorna i samhället? Hur minskar det “ojämlikheten i hälsa”?
Samtidigt - Allt fler vill stänga in sig och sina bostadsområden bakom grindar och galler. I dag berättar DN om en bostadsrättsförening i Uppsala som satt upp grindar runt sitt område. Så här säger Göran Cars som har gjort studier om fenomenet med gated communities;
- Det är sådant som ökar segregationen. Man stänger in sig med sina likar och det är inte bra för mångfalden. Dessutom är det förödande för staden, eftersom servicen samlas innanför murarna med dagis, hälsovård, parker och affärer. Det får konsekvenser eftersom den servicen i motsvarande grad försvinner från staden.
Den politiska utvecklingen går mot ökad segregation och mot allt större klyftor mellan fattiga och rika - även i Sverige. Alliansens politik spär på utvecklingen i rekordfart.
Man kan fråga sig om allianspartierna överhuvudtaget vet vad de själva sysslar med. Har de någon aning om vad deras politik får för konsekvenser för samhället och för vanliga människor?
Om inte - välkommen ut i den bistra “verkligheten”!
torsdag 13 november 2008
Möblat, Marcus Birro, mm
Idag fick jag ett ryck och möblerade om mitt vardagsrum! Har gått och fnulat på det ett bra tag,så idag överraskade jag mig själv med, att det blev av! Jättekul,det blev rockad på alla möbler soffan,bokhyllan,tavlor m.m. Nu känns det i kroppen som om jag blivit överkörd av något fordon!
Månne det vara fullmåne idag? Jo, men visst! ;-)
Har gått och tänkt på Marcus Birro idag. Han var med på ett debattprogram på tv4 igår. Hörde slutet,då han talade om Tage Danielsson och hans humor. Att det inte gjordes någon sådan humor idag och det är så sant!
Idag görs det mest humor kring personangrepp och slag under bältet, ju grövre desto bättre. Då gjordes det humor med empati och solidaritet! Snyggt Marcus! Tage fattas oss!
Idag är det två år sedan min väninna Inger E dog. 51 år gammal. Häromdagen blev hon mormor. Det hade hon uppskattat om hon levat. Ska tända ett ljus för henne ikväll.
Månne det vara fullmåne idag? Jo, men visst! ;-)
Har gått och tänkt på Marcus Birro idag. Han var med på ett debattprogram på tv4 igår. Hörde slutet,då han talade om Tage Danielsson och hans humor. Att det inte gjordes någon sådan humor idag och det är så sant!
Idag görs det mest humor kring personangrepp och slag under bältet, ju grövre desto bättre. Då gjordes det humor med empati och solidaritet! Snyggt Marcus! Tage fattas oss!
Idag är det två år sedan min väninna Inger E dog. 51 år gammal. Häromdagen blev hon mormor. Det hade hon uppskattat om hon levat. Ska tända ett ljus för henne ikväll.
tisdag 11 november 2008
Ny sida för oss som skriver!
Har genom Kulturbloggen fått nys om en ny sida som heter Kapitel 1,
(Har en genväg här till vänster)Där kan man lägga in kapitel för kapitel på sajten och få boken knuten till ett förlag! Låter ju käckt! Värt att prova, kanske...
(Har en genväg här till vänster)Där kan man lägga in kapitel för kapitel på sajten och få boken knuten till ett förlag! Låter ju käckt! Värt att prova, kanske...
måndag 10 november 2008
Adam tretton år!
Idag fyller mitt äldsta barnbarn 13 år!
Fattar inte att han blivit så gammal!
Tycker att det är alldeles nyss han fyllde 7år!
Grattis stora grabben!
Farmor tänker extra mycket på dig idag!
fredag 7 november 2008
Tankar om demokrati
Då och då hör jag någon klok person säga att
varje generation måste återerövra demokratin.
Kan inte påpekas ofta nog och vi måste påminna oss ständigt om dess bräcklighet.
tisdag 4 november 2008
Valvaka...
Vad ska jag tro...
om det amerikanska valet? Är det att välja mellan pest eller kolera likt förbannat?
Jag har svårt att vakna upp i morgonbitti för att konstatera att McCain har vunnit.
Måste ändå hålla fast vid, att republikanerna har fanatiska högerreligiösa galningar
och krigshetsare som jag är livrädd för.McCain är tom född på en militärbas, vilket säger en del!
Obama är ju naturligtvis ett historiskt val, men vill han fred och stabilitet?
Det vet inte jag, men jag hoppas och tror på Obama och framförallt på Demokraterna!
om det amerikanska valet? Är det att välja mellan pest eller kolera likt förbannat?
Jag har svårt att vakna upp i morgonbitti för att konstatera att McCain har vunnit.
Måste ändå hålla fast vid, att republikanerna har fanatiska högerreligiösa galningar
och krigshetsare som jag är livrädd för.McCain är tom född på en militärbas, vilket säger en del!
Obama är ju naturligtvis ett historiskt val, men vill han fred och stabilitet?
Det vet inte jag, men jag hoppas och tror på Obama och framförallt på Demokraterna!
En dag för eftertanke
Idag sjöng jag på en kär väninnas mammas begravning.
Mamman hade haft ett långt liv och hennes dotter hade gjort ett fantastiskt hjälparbete för att underlätta de sista åren i moderns åldrande liv.
Hon har visat en ny beundransvärd sida, jag bara hade anat tidigare.
Du borde få ett hederspris, kära Lena!
Lenas mor blev 90 år och det är ju en aktningsvärd ålder.
Men ett avsked är aldrig enkelt och det var tungt att se hennes ledsna familj.
Lite sorgset att sjunga, men det gick, med lite god vilja och en stor portion kärlek!
Ännu en dag att stanna upp och se lite extra, på vårt ändliga liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)