Jag vill tro att vi är här på jorden
av ett alldeles särskilt skäl.
Jag vill tro att allas vårt universellt övergripande mål
är att leva i kärlek.
Jag är säker på att inte alla är medvetna om sitt eget ansvar,
oavsett bakgrund och gener.
Av någon anledning blir några hårdare prövade än andra.
Av någon anledning blir några mer upplysta än andra.
Man brukar tala om maskrosbarn,
överlevare som inte blir sitt förflutna.
Starka människor som trots allt,
har fått en drivkraft att överleva.
jag tror på att vi alla har allt inom oss.
En oanad kapacitet att göra stordåd - om vi bara visste…
Tidigt blir vi stukade och formade att inte ta plats.
Skolan gör oss tidigt påminda om att det vi brinner för
inte betyder något alls, utan läroplanen den…
är det viktigaste att hålla sig till.
Så släcker man ett barns tro på sin egen förmåga
och tar ifrån dem all sin vetgirighet.
Men om man är en person som inte kan eller vill
anpassa sig till massan?
Då kan det hända att man hittar en egen väg
som uppenbarar sig och blir tydlig,
kanske först senare i livet.
Jag tycker att det känns trösterikt,
att sluta kämpa så förbannat!
Låt det som kommer till oss längs vägen,som känns rätt
– BLI -
det vi gör något av och det som gör oss till det vi är ämnade för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar